Plutarchos’ levnadsråd

Vem är jag, hur bör jag leva mitt liv, och hur handskas jag med andra människor?

En evig ström av självhjälpsböcker, ett oändligt antal bloggar om träning och medveten närvaro och drösvis med hälso- och kvinnomagasin erbjuder allehanda goda råd och reflektioner, ibland förnumstiga, inte sällan banalt självklara, ibland kloka. Och som på alla andra områden går det trender och moden i vilka metoder, tekniker och livsstilar som förordas för att vi ska leva gott och må bra.

Allt löser sig med rätt diet, rätt inställning eller rätt sorts terapi, får vi veta. Tänk positivt, ät GI-mat, undvik psykopater och energitjuvar, träna mindfulness, pröva KBT, eller varför inte långdistanslöpning med korta steg och utan skor? Kanske alltihop, och dokumentera noggrant i en hälsodagbok?

Hälsan, både den psykiska och den fysiska, blir ett projekt bland andra som ska klaras av och helst redovisas. Vi är nog många som upplever att all hurtig uppmuntran stressar och får oss att känna oss misslyckade, snarare än att bidra till att göra oss hälsosamma och harmoniska. Men samtidigt behöver vi faktiskt ta hand om oss och arbeta med oss själva, både för att må bra och för att skapa välfungerande relationer till andra. Och så har det alltid varit.

Filosofen och författaren Plutarchos levde mellan år 46 och år 120 efter Kristus och är kanske mest känd för sina många biografier över dåtidens framstående personer. Men berömd är han också för sin skriftserie Moralia, en stor samling essäer, dialoger och föreläsningar om mänskligt beteende och samvaro, som bland annat inspirerade Michel de Montaigne till hans essäer nära 1500 år senare. Nu har bokförlaget Atlantis påbörjat en nyutgivning av Plutarchos texter och nyligen kom volymen Levnadsråd, i översättning av Sven-Tage Teodorsson.

Under rubriker som Hur man märker att man gör framsteg i dygd, Om pratsjuka, Avund och hat och Kan dygd läras ut? resonerar  Plutarchos kring hur vi kan bli bättre människor och hur vi bör hantera andras olater. Ibland blir Plutarchos beskäftig, ibland onödigt fördömande och emellanåt lever han inte riktigt upp till dagens förväntningar när det kommer till kvinnosyn, trots att han anses ha varit progressiv på området.

Men många råd är sannerligen tidlösa och högst applicerbara än idag. När det kommer till den mänskliga naturen tycks vi i stort sett brottas med samma problem som Plutarchos och  många råd är relevanta även i vår tid: vi bör inte skryta, vi bör sikta på balans i livet, lägga band på vårt kontrollbehov, och inte tro att pengar ger lycka. Den som tror att KBT är en ny uppfinning måste läsa Plutarchos råd om hur vi kan lära oss kontrollera vår ilska genom att under flera månader träna på att lugna sinnet och vakta talet. Märkligt moderna känns också draporna om köttätandets förkastlighet och hans uppmaning till den som äger mycket att göra sig av med saker.

Några av de råd jag uppskattar allra mest är de som handlar om måttfullhet, och om hur vi bör uppträda i samtal och debatter. I mötet med andra människor bör vi inte sikta på att vinna kortvarig ära eller främja våra egna intressen, menar Plutarchos. Vi måste i stället vara villiga att lyssna till andras insikter. Han skriver: ”Men framför allt bör vi fråga oss om vi har övervunnit lusten till strid och gräl angående omtvistade frågor, och om vi slutat att liksom rusta oss med boxhandskar av läder och knogjärn av brons för att slåss med varandra och om vi har lärt oss att inte glädjas åt att mörbulta och slå ned våra motståndare hellre än att lära oss något av dem och själva dela med oss av våra insikter”.

Dygdigt i sammanhanget är att ha en resonabel och förbindlig inställning, inte visa övermod när man överbevisat sin diskussionspartner eller vrede när man själv överbevisats. Att Plutarchos ansåg dessa råd vara nödvändiga att utdela vittnar om att diskussionerna inte alltid gick så snyggt till på de gamla grekernas tid heller. Kanske var agora lika fullt av vinningslystna och tvärsäkra gaphalsar då, som facebook, twitter och krönikespalter är idag. Mer främmande för vår tid känns då hans beskrivning av girighet som en verklig psykisk sjukdom, eller att han slår fast att högläsning är en utmärkt motion för hela kroppen, och att man bör förbereda sig för en promenad med värmande oljemassage som fördelar livsandarna ut i extremiteterna. Kanske fick vi se fler trivsamma litterära salonger och färre träningsskador om vi följde de råden?

Intellektuell stimulans, prestigelös samvaro och lättsam motion, så mycket mer behöver vi antagligen inte.  Det svåra är att inte krångla till det.

 

 

I OBS häromveckan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s