Jag har recenserat Philip Roths sista bok, för GP.

Philip Roths enligt egen utsago sista bok har kommit ut på svenska. Förlaget hävdar att Nemesis är ”en fulländad avslutning” på den mångprisbelönte och nobelpristippade författarens karriär men jag vet inte jag.

Året är 1944 och sommaren är ovanligt het. I staden Newark har en polioepidemi brutit ut. 23-årige Bucky Cantor är fritidsledare på en skolgård och håller envist igång aktiviteterna trots värmen och sjukdomsrisken. När flera av de pojkar han arbetar med insjuknar börjar rykten gå om vems felet är (för vi människor är nu så funtade att om vi blir rädda eller upprörda så måste det vara någons fel). Bucky Cantor försöker lugna stämningen men till sist orkar han inte längre. När flickvännen ordnar jobb på ett sommarläger väljer han att lämna Newark. Känslor av lättnad blandar sig med skuld och skam och aningarna om annalkande katastrof byggs upp ytterligare. Ingen läsare lär bli förvånad när Bucky till sist förlorar allt han håller kärt.

Roth beskriver flitigt hur populär Bucky är men jag får aldrig någon känsla för varför. Han är rättrådig, älskar barn, vill göra gott och rätt och är en snäll pojkvän men ärligt talat också en rätt prudentlig och till synes tråkig typ. Hans beslut att efter katastrofen avsäga sig både familj och sitt älskade jobb med barn framställs som drivet av uppoffring och skuldkänslor men hos mig uppstår också tanken att han inte tål att inte vara beundrad för sin maskulinitet. Jag hade gärna sett att Roth erbjudit en tydligare komplexitet i bilden av Bucky, eller Mr Cantor som han kallas boken igenom eftersom berättaren av skäl jag inte begriper visar sig vara en av hans gamla elever.

Kanske är jag orättvist hård i min bedömning av en mästares sista bok. Nemesis är trots allt en vacker och vemodig berättelse om en människa som i skugga av krig, antisemitism och polio vill göra gott, i hybris ser sig själv som hjälte och straffas grymt för det av hämndgudinnan Nemesis. Men det blir lite för svartvitt för min smak.