Hon är frustrerad över neddragningarna på gruppboendet där hon arbetar. Kommunen har beslutat att de psykiskt funktionsnedsatta ska vara utan personal på nätterna. Jag berättar om de stora försämringar jag själv såg, som extrajobbande på ett gruppboende på 90-talet. I stort samförstånd ondgör vi oss över hur det alltid tycks möjligt att spara på dem som inte kan protestera. Men strax därpå blir vi i stället antagonister. Hon hävdar att det är invandrarna som får alla resurser. Jag protesterar: bidragen de asylsökande får är kaffepengar (för närvarande ska 61-71 kronor per dag räcka till allt, inklusive mat) och om det är så att människor som talar dålig svenska får jobb i vården så är det antagligen inte för att kommunen favoriserar dem utan för att ingen som pratar bättre har sökt. Det når inte fram. Vad säger man då? Hur bemöter man en människa som håller i elefantens snabel och envist beskriver hela djuret som en orm?

Fortsätt läsa →