Bland mediefolk har det snackats mycket om vikten av konsekvensneutralitet den sista tiden. Den gamla högerextremistiska käpphästen att medier mörkar misshagliga fakta om invandring har nämligen plötsligt upphöjts till sanning. Problemet har ansetts så akut att åtgärda att massa journalister genast börjat ange förövares härkomst slentrianmässigt. Men bara förövares då.

Låt mig därför påminna: det faktum att någon är exempelvis ensamkommande flyktingbarn kan knappast i sig förklara varför hen begår ett brott. Faktiskt precis lika lite som att ett modigt ingripande för att stoppa brottet i sig kan förklaras av att de som agerar är, säg ensamkommande flyktingbarn.

Punkt 10 i de pressetiska reglerna stadgar att man inte ska framhäva berörda personers etniska ursprung eller nationalitet om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande. Skriver man ut ”ensamkommande flyktingbarn” kan man i princip lika gärna skriva ut etnisk härkomst eller nationalitet. Och skriver man ut det så har man också tillskrivit det betydelse.

De pressetiska reglerna skrevs ner efter mycket eftertanke och väl underbyggda etiska överväganden. Det kanske vore en god idé att låta dem råda tills vidare, i stället för att låta högerextremisters tjut och vilda anklagelser sätta agendan för mediernas rapportering?

Förstå mig rätt: jag välkomnar problematiserande artiklar om såväl situationen på HVB-hem som ensamkommande flyktingpojkars eventuella förhöjda våldsamhet eller benägenhet att tafsa. Men då vill jag ha fakta, statistik, sammanhang och resonemang, inte journalisters gissningar om vad som spelat in för ett enskilt brott.

Konsekvensneutralitet måste innefatta att ge en korrekt och relevant bild, inte att berätta lite vad som helst som faller en in (eller som efterfrågas av människor som vill få sina fördomar bekräftade). Annars riskerar skillnaderna mellan seriösa medier och de högerextrema att luckras upp på ett mycket olyckligt vis.

I GP igår (men där hade sista stycket trillat bort)