Falska dikotomier är farliga ordvapen

Föreställ dig att du kommer in till ett sjukhus med fruktansvärd värk i ena benet. Läkaren gör en snabb undersökning och konstaterar att du behöver opereras. I samma andetag meddelar hon också att väntetiden är minst tre månader. Sedan säger hon vänligt adjö och vänder sig om för att gå. ”Men” säger du, ”finns det ingen smärtlindring jag kan få?”. Läkaren vrider bara snabbt på huvudet och säger över axeln ”Tyvärr, om du vill bli opererad om tre månader så kan jag inte ge dig någon smärtlindring nu”, och fortsätter ut genom dörren. Kvar sitter du och förstår ingenting. Varför kan du inte få smärtstillande nu om du vill få en operation om tre månader?

Läkaren skulle antagligen uppfattas som inkompetent och underlig, och det skulle bli rabalder om du kontaktade media och berättade vad som hänt. Men om vi för över samma resonemang på ett annat område så låter vi dumheterna passera gång på gång: ”Man ska inte ge pengar till tiggare på gatan för det är bättre att arbeta för att de får hjälp i sitt hemland”.

Det här sättet att föra resonemang kallas för falsk dikotomi och är ett vanligt retorikknep. Debattören målar upp en bild av att det bara finns två alternativ och att dessa står i motsats till varandra.

Jag har läst och hört ”hjälp i hemlandet”-argumentet ett stort antal gånger i intervjuer, krönikor och ledare. Men det finns ingen motsättning mellan att ge fattiga EU-migranter pengar eller tak över huvudet här, och att trycka på för att deras hemländer ska ta sitt ansvar. Det förekommande tilläggsargumentet att deras länder kommer bli ännu mindre villiga att hjälpa om de fattiga redan får hjälp här, är ungefär lika giltigt som att patienter inte bör få smärtlindring eftersom det då saknas incitament för sjukhusen att korta operationsköerna. Hade knepet att hålla människor kvar i armod för att andra ska hjälpa dem fungerat, så hade problemet varit löst redan. Fattigdomen är ju inte precis ny, bara för att den blivit synlig i Sverige.

En annan populär, men lika falsk, dikotomi ligger underförstådd i mycket av SD:s retorik. Ibland hävdas den öppet, som i Niklas Orrenius’ intervju med Björn Söder, då han sa att det inte går att vara jude eller kurd och samtidigt svensk, eftersom man inte kan tillhöra ”två nationer” samtidigt. Varför skulle inte det gå? Exakt vad är det som hindrar? Och vad gör det med vårt samhälle om fler börjar tro att det är sant?

Falska dikotomier är kraftfulla och farliga ordvapen. De riskerar att förvränga verkligheten, få oss att fatta beslut med allvarliga konsekvenser på felaktiga grunder, ställa människor emot varandra och få oss att avstå från att hjälpa dem som behöver det. Är det något världen inte behöver så är det fler motsättningar och ett raster som gör den svartvit. Om vi inte står ut med komplexitet så är det oss själva vi behöver arbeta med, inget annat.

 

Som krönika i GP igår

En reaktion på ”Falska dikotomier är farliga ordvapen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s