Det uppfunna folket

”Grekland är ingen nöjespark för invandrare att komma och roa sig i”, förklarar 26-åriga Ourania Michaloliakis. Nej, Grekland är för grekerna. Ouriana Michaloliakis tycker det är helt i sin ordning att bli kallad rasist.

I SVT-serien Fosterland gör journalisten Fredrik Önnevall nedslag i Europa för att berätta om, och försöka förstå, vad som driver människors nationalism. Vi får träffa sverigedemokraten Maya Markiewicz som visar upp sina nya gula gummistövlar i kombination med blå byxor och glatt utbrister ”Kan det bli mer Sverige?” Hon guidar till ”sitt lilla paradis” – ett rött torp, och förklarar att hon inte förstår var alla människor som söker sig till Sverige ska få plats. ”Det fanns väl en anledning till pesten och spanska sjukan – vi kan ju inte vara hur många som helst”.

I Frankrike träffar Önnevall Christopher Pecoul, ung och homosexuell, och aktiv i Nationella fronten trots att partiet aktivt motarbetar homosexuellas rättigheter. Patriotismen går först: ”Folk avundas vårt kulturarv, vi har en ärorik historia.”

Och i Grekland får vi alltså möta Ourania Michaloliakis, dotter till Gyllene grynings partiledare Nikos Michaloliakos. I tonåren, då hon umgicks med anarkister, blev hon mobbad för att hennes far företrädde Gyllene gryning. Själv skulle hon aldrig döma någon efter vem personens föräldrar är, förklarar hon harmset. Men vad är då ”blodet” i de slagord Gyllene gryning skanderar: ”Blodet, äran och Gyllene gryning”. Varför har ens släktband betydelse i det ena fallet och inte i det andra? Den uppenbara parallellen har lyckats undgå henne.

Det som förenar dessa tre är att rädsla och nostalgi utgör starka drivkrafter. Det är skrämmande att inte förstå vad människor omkring en pratar om; de politiska motståndarna är nog våldsamma, och vem finansierar egentligen den nya moskén? Allt var alldeles uppenbart bättre förr.

Även om det fläckvis, och främst inom samhällets eliter, uppstod nationalistiska föreställningar redan under medeltiden så uppfanns den moderna nationalismen först runt sekelskiftet 1800, delvis med start i franska revolutionen. Många av de nationer som vi idag uppfattar som Europas beståndsdelar började ta form. Utbildning, militarisering, protektionism, motstånd mot socialismens internationalism och utökade möjligheter att resa bidrog till processen. Politiska filosofer började sprida idéer om tydligt avgränsade och homogena ”nationer”. Historiker och författare hyllade sitt eget land och nedtecknade dess företräden, ursprung och utveckling. De tillhandahöll ”ett noga utvalt kollektivt minne” som den brittiske historikern David Cannadine formulerar det i boken The undivided past. Detta minne kompletterades med nationella myter, högtider, traditioner, monument och hjältar. ”Vi har skapat Italien, nu måste vi också skapa italienare, som statsmannen Massimo d’Azeglio uttryckte det.

Alla nationer visade sig naturligtvis kunna åstadkomma en ärorik historia och ett kulturarv att var stolta över. Alla hade någon svunnen storhetstid att referera till, några historiskt avgörande händelser att högtidlighålla, hjältar att mytologisera, eller mer banala referenspunkter, som en midsommarstång att samlas runt eller någon idrottshjälte att hylla. Nationalismen blev under 1800-talet en sorts sekulär religion som kulminerade i första världskriget. Men kriget blev knappt mer än ett hack i skivan. Nationalismen hade vid det laget redan blivit väl inlemmad i det allmänna medvetandet.

 

Det var så gott som folktomt på torget i den lilla sydfranska by där vi semestrade. Bara en ensam äldre herre på en bänk, så vi vände oss till honom för att få veta var postkontoret låg. Frågan ställdes på franska men svaret kom på ett annat språk: katalanska. Att ta sig fram hjälpligt på franska visade sig alltså otillräckligt i det område vi befann oss. I regionen Pyrenées Orientales är katalanska fortfarande förstaspråk för en del fransmän och den äldre mannen hade uppenbarligen svårt med franskan.

Frankrike har en rad ännu levande regionala språk, elsassiska, bretonska, baskiska, occitanska, flamländska och korsikanska är några, men deras överlevnad har inte varit någon självklarhet. Det statliga skapandet av sammanhållna nationer tog sig i många länder uttrycket att man aktivt tryckte undan de regionala språken till förmån för ett nationellt. Idag är de regionala franska språken förstaspråk för bara några procent av befolkningen. Så sent som vid första världskriget var franska emellertid andraspråk för hälften av skolbarnen, berättar David Cannadine. I Italien var andelen som talade italienska som förstaspråk samtidigt så låg som fem procent. I Tyskland var förutom tyska också polska och franska stora språk och i Österrike-Ungern talades förutom tyska och ungerska också tjeckiska, italienska, polska, kroatiska och grekiska.

Idag hyser nog många föreställningen att ett gemensamt språk bidragit till att skapa känslan av en gemensam nationell identitet – men uppenbarligen kom idéerna om nationen först. Med en nationalistisk språkpolitik gjorde många av Europas länder sig sedan i stor utsträckning av med en tidigare rik språkflora och intresset för att i stället bevara dem har på många håll varit senkommet. I Pyrenées-Orientales hade man börjat skylta även på katalanska när jag var där 2011, men kanske är det redan för sent. Jag hörde inga unga som talade katalanska sinsemellan.

David Cannadine beskriver Sverige som ett av Europas få språkligt homogena länder, men vi har fem nationella minoritetsspråk med djupa historiska rötter. Inte heller Sverige har någonsin varit enspråkigt. Precis som i övriga Europa har också våra fysiska gränser varit luddiga och uppluckrade, både språkligt och kulturellt. Bara på kartan är de knivskarpa. Möten mellan olika språkgrupper och kulturer har, framhåller Cannadine, mycket oftare lett till fredliga utbyten och blandkulturer än till konflikter. Men i media och i historieskrivningen är det konflikterna som synts. Det färgar vår uppfattning om hur möten mellan språk, religioner och kulturer ser ut. Undantagen; konflikterna, tränger ut regeln; samförståndet och uppblandningen.

 

Idéerna om en kultur, ett språk och en nation att känna sig hemma i är inte nya, men föreställningarna de bygger på är alltså inte sanna. Det finns inga naturgivna och självklara nationella tillhörigheter. Nationella gränser och nationella identiteter är, med statsvetaren Benedict Andersons ord ”föreställda gemenskaper”, de är föränderliga och flyktiga och det har aldrig funnits någon specifik tid i historien då en nation varit självklart liktydig med en sammanhållen etnisk grupp, ett gemensamt språk, en gemensam kultur eller en tydlig gemensam historia.

Europas länder har alltid rymt en stor mångfald, med många språk och olika seder och bruk parallellt. Den nationella grupptillhörigheten har dessutom i långliga tider spelat mycket liten roll för vanliga människor. Man hörde hemma i en by, en socken, en trakt och nationella gränser byttes dessutom ut då och då när landområden bytte ägare på grund av krig eller förhandlingar. Nationalism är ett relativt modernt påhitt och när dagens nationalister pratar om ”folket” kan det vara bra att komma ihåg att nationalismen länge främst var ett uppifrånprojekt. ”Folket” är uppfunnet och pådyvlat det verkliga folket – som bestått av människor med massor av olika grupptillhörigheter samtidigt, och vars identiteter bara till en liten del handlat om varifrån man kommer eller vilket kulturarv man råkar bära med sig. Röda torp och gula gummistövlar är trots allt ytliga attribut som berättar ytterst lite om vad det är att vara människa (nationalist eller ej). Rädsla för det som upplevs som främmande kan visserligen under perioder få oss att känna samhörighet i en begränsad grupp men aldrig utgöra en bra grund för ett fungerande samhälle

2 reaktioner på ”Det uppfunna folket

  1. Intressant och bra! Før egen del tvivlar jag på att nationalism/främlingsfientlighet bottnar i ”rädsla før det främmande” (jodå, ibland är det säkert så också), som analysen ofta går ut på. Jag tror att problemet ligger på ett annat, mer subtilt, plan. När saker är stora och svåra att førstå, tycker jag ibland att det kan vara till hjälp att skalera ned. Om vi før ett øgonblick ser bort från nationen och nationalismen, och minskar proportionerna; jag kan gärna ta exemplet från min egen hembyggd Lindome.
    Lindome är en ganska oansenlig ort litet søder om Gøteborg. Närmaste grannar är Kållered, som också är en oansenlig ort, samt Hällesåker som är alltfør oansenlig før att øverhuvudtaget kallas ort. Mellan dessa tre platser rådde under min uppväxt en spänning. Vi i Lindome kände ingen større sympati før de som bodde i Kållered eller Hällesåker och de kände på samma sätt. Fotbollsmatcherna mellan dessa orter var de viktigaste som spelades under året. Det rådde väl något som nästan kan kallas fientlighet mellan oss; det var vi och det var de. Och så fortsatte det om vi førminskar vidare: De som på bodde på ena sidan järnvägen høll ihop mot de som bodde på andra sidan. Vi som bodde på Sagbrovägen høll ihop mot de som bodde på Floravägen, f.ø. parallellgator med ett avstånd på bara ett par hundra meter.

    Att detta fenomen skulle bero på att vi upplevde ”de andra” som främmande eller annorlunda, och därfør skulle vara rädda før dem håller jag før osannolikt. De såg ut precis som vi, de bar samma kläder som vi, de uppførde sig precis som vi. Men varifrån kommer så denna spänning? Jag tror att det ligger i oss att gruppera oss mot omvärlden, hur liten eller stor den än är. Det kan vara ett land, en gata, eller en planet. Vi vill høra till. Men vår flock hotas om någon utomstående också vill vara med. Och om flocken riskerar att førändras så har det inverkningar før individens trygghet och plats i sammanhanget.

    Dessa tankar är väl inte helt färdigtänkta, och jag vill heller inte påstå att jag har grepp om sanningen, men jag tror likväl att orsaken till främlingsfientlighet ligger en smula närmare mitt resonnement, än att vi skulle vara så rädda før det som är främmande.

    Gilla

  2. Jag skriver en del om den sorts vi- och domtänkande som du beskriver i min bok Resan från mörkrets hjärta. Hur vi kan skapa två grupper ur nästan vilken liten skillnad som helst.

    Nationalism är på sätt och vis samma sorts vi- och domtänkande som när vi bor på en viss gata och tycker att de som bor på en annan nog är lite dummare än vad vi själva är. Problemet är att när ”vi” och ”dom” hålls isär, när avstånden blir större än vad det är om man bor på olika gator, så uppstår också ofta en rädsla. ”Dom” framstår inte bara som något annat än ”vi” utan också som ett hot mot ”vi”. Uppdelningen kanske inte börjar med rädsla för alla men den blir lätt en ingrediens när uppdelningen väl är gjord.

    Du beskriver en fientlighet mellan fotbollslagen i Hällesåker, Lindome och Kållered. Kanske var du inte själv rädd för motståndarlagens fans men för andra i publiken var det kanske så. En och annan var kanske rädd för att åka på stryk.

    Om man upplever hela den nation man lever i som hotad (antingen det verkligen finns ett hot eller ej) så tror jag definitivt att rädsla är en mycket stor ingrediens. Och rädsla leder lätt till aggressivitet.

    M a o: jag tror du har helt rätt i att vi-och domtänkande är en viktig förklaring, men det är för många väldigt nära förknippad med rädsla. Alltså har vi rätt båda två. 🙂

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s