I Brasilien trodde jag att jag skulle dö

Jag var knappt 20 år och reste ensam runt i Brasilien. På ett billigt bycafé blev jag matförgiftad av en chokladbakelse (en sällsynt lyx på min budgetresa). Efter att ha kräkts upp allt maginnehåll på toaletten låg jag sedan i sängen på mitt hotellrum och darrade. Jag funderade på att ropa på hjälp men orkade inte.

Efter ett dygn lyckades jag till sist stappla ut till receptionen för att köpa en flaska vatten. Väl framme vid disken berättade jag för hotellägaren, en kvinna i femtioårsåldern, att jag varit så sjuk att jag trott att jag skulle dö. Jag ville förklara min likbleka, svettiga och antagligen illaluktande uppenbarelse och jag hoppades på ett erbjudande om hjälp eftersom jag fortfarande var så svag att jag knappt klarade att stå upp. Troligen ville jag också få något slags medkänsla; få höra att det var tur att allt hade gått bra. I stället tittade kvinnan irriterat på mig och vände sig snabbt till en annan klient. Jag hasade tillbaka till mitt rum och stupade i sängen med en underlig känsla av att ha förvandlats från människa till sanitär olägenhet.

Kanske hade andra gäster klagat på lukt på toaletten och hotellägaren tvingats städa en extra gång. Kanske hade hon en dålig dag. Kanske hade den andra gästen ett väldigt brådskande ärende. Det kan finnas förklaringar till hennes okänslighet, men ingen som kändes begriplig eller acceptabel för mig i den stunden. Jag var 19 år och ensam och jättesjuk i Brasilien och det var en förvirrande och ytterst skrämmande erfarenhet att den som jag uppfattade ligga närmast till hands för att hjälpa, i stället såg mig som ett irritationsmoment. En känsla av total utsatthet fyllde mig.

Kanske, tänker jag, liknar den de känslor man får av att vara extremt fattig, vandra runt på Göteborgs central med en pappmugg och be folk om pengar, och gång på gång bli ignorerad eller få en irriterad huvudskakning till svar. Det är svårt att veta för mitt jämförelsematerial har stora brister. Efter ytterligare ett dygn eller två på det lilla hotellet hade jag återhämtat mig så pass att jag kunde resa vidare.

Andra människors lidande och elände är varken vackert eller roligt. Ibland luktar det rentav illa. Det är sannerligen inte trevligt att få det framstucket under näsan när man är upptagen i ett samtal, lyssnar på bra musik eller står och funderar över vad man ska laga till middag. Mänskligt elände gör sig bäst på avstånd – och näst bäst när vi är beredda och hinner stålsätta oss. Men det svåra är inte att avstå en slant när det är TV-gala för världens barn (även om det naturligtvis också är en god sak att göra), den verkliga konsten är att möta andra på ett sätt som låter dem fortsätta att känna sig som människor och inte som sanitära olägenheter, alldeles oavsett om vi har möjlighet att hjälpa eller ej.

 

Som krönika i GP idag

2 reaktioner på ”I Brasilien trodde jag att jag skulle dö

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s