Som liten slukade jag böckerna om Katitzi, läste och läste om. Katarina Taikons självbiografiska serie var en omvälvande läsupplevelse. Det var genom den som jag först lärde mig om förintelsen, och om den svenska diskrimineringen av romer. Berättelsen väckte min indignation över världens orättvisor. När jag några år efter första läsningen insåg att diskrimineringen inte bara skett i förfluten tid utan fortgick så blev jag inte bara upprörd utan också förvånad. Hade inte alla läst Katitzi och förstått hur fel det var att behandla människor olika? Hur kunde något som påverkat mig så starkt ha gått andra förbi?
Serien rymmer tretton böcker och handlar om Katitzis uppväxt, från sju års ålder till nästan vuxen. Hela serien är planerad för nyutgivning och än så länge finns de två första, i en volym, ute: Katitizi, samt Katitzi och Swing. De har fått nya och enkla men livfulla illustrationer av Joanna Hellgren.
Det är inte lätt att recensera en serie böcker som betytt så mycket för en som barn som Katitzi gjorde för mig. Jag läser för säkerhets skull två gånger. Under min första läsning sugs jag in i böckerna och skrattar och lider med Katitzi, denna framfusiga, bestämda och frågvisa unge. Katitzi är inget offer, även om hennes utsatthet och ömhetstörst också finns där. Hon möter svårigheter och förtryck av allehanda slag, inte minst genom sin styvmor som slår henne ofta och hårt, men hon är framför allt en nyfiken, envis och fantasifull flicka. Det är ruter i henne, som hennes pappa formulerar det.
Efter två år på barnhem kommer Katitzi i första boken tillbaka till sin familj och eftersom hon glömt det mesta om hur livet gestaltar sig i ett romskt läger ges många tillfällen för hennes syskon att förklara för henne – och läsarna – hur romerna levde på 30- och 40-talen. Katitzi får inte bara nya kläder och mat med kryddor hon inte känner igen utan får också lära sig hur man sköter ett tivoli, och hur man knackar dörr för att sälja grytor. Hon tvingas lära sig att romer, eller zigenare som man sa då, inte är välkomna att stanna någonstans och inte får gå i skola. För Katitzi, som vistats i ”den stora världen” i flera år är hennes underordning obegriplig; för systern Lena är den självklar. Men Katarina Taikon missar inte att visa att det också finns människor som är snälla mot dem, som försöker hjälpa och förstå. Hon skapar möjligheter till identifikation på många sätt.
Vid andra läsningen ser jag tydligare hur Katarina Taikon böckerna igenom inte bara är skönlitterär författare utan också mycket medveten agitator. Systern Lena pratar ofta mer som en vuxen än som den tio-elvaåring hon är och pappa Johans upprördhet över att hans barn inte får gå i skola är mycket skarp och välformulerad. Troligen är det snarare den vuxna Katarina Taikon som pratar genom dem. Det är för övrigt inte bara romernas rättigheter som blir författarens ärende. Tandborstning, att hålla sig ren och att ha ett förlåtande sinnelag är också dygder som Katarina Taikon, uppfordrande propagerar för. Det är ett tilltal som har sina brister.
Inför nyutgåvan är böckerna redigerade av Lawen Mohtadi som för ett par år sedan kom ut med en fin biografi över Katarina Taikon, Den dag jag blir fri, som nu också finns i pocketutgåva. Det är underligt att det skulle ta så många år för en sådan bok att skrivas. Katarina Taikon var den främsta medborgarrättskämpe vi haft i Sverige.
Uppvuxen i romskt läger, bortgift som barn, förrymd från äktenskap och familj, fick Katarina Taikon vettig utbildning först som vuxen. Några år efter studierna på 50-talet började hon sin oförtröttliga kamp för romers rättigheter. Hon skrev böckerna Zigenerska, och Zigenare är vi, demonstrerade, kontaktade politiker, hjälpte enskilda romer att driva ärenden mot myndigheter, skrev debattartiklar, och fler böcker, och startade och drev tidningen Zigenaren. 1969 kom första Katitziboken, och serien fortsatte utkomma i en takt av minst en om året, under 70-talet.
Det är till mycket stor del tack vare Katarina Taikon, och kretsen runt henne, som fast boende, skolgång och utbildning idag är självklara rättigheter också för romska svenskar. 1982 drabbades Katarina Taikon av ett hjärtstillestånd och låg sedan i koma fram till sin död 1995. Rosa Taikon har uttalat att systern arbetade ihjäl sig. Hon slets helt enkelt ut av sitt höga arbetstempo och sin hårda kamp.
När jag mötte Katitzi som barn var det en svunnen tid jag läste om. Samma fördomar och eländiga förhållanden är nu vardag för en ny grupp människor – och alldeles för många av oss som har det bättre verkar tycka att det stora problemet inte är att romerna är diskriminerade och förtryckta, utan att de har mage att synas på svenska gator.
Min förhoppning är att Katitziböckerna blir klassläsning i skolorna, inte bara för att de är sorgliga, roliga och spännande, utan också för att de utgör en fantastisk utgångspunkt för att prata om samhällets orättvisor, om diskriminering och om de fattiga EU-migranter som de flesta barn i Sverige idag ser regelbundet. Jag har svårt att se att den som som barn läst, och verkligen tagit till sig, böckerna om Katitzi kan trakassera, eller blunda för de romer som idag lever vagabondliv på svenska gator och slår läger på parkeringsplatser och i skogsdungar. Kanske föds hos några barn också lusten att bli vår tids Katarina Taikon. Det är tyvärr ack så välbehövligt.
Eva-Lotta Hultén 