barn

När var rätt ”förr”?

Eva-Lotta barn

”När var egentligen förr?”, undrade Claes Eriksson i en sketch som drev med människors önskan att slippa förändring. Den frågan är väl värd att ställa om dagens högtid. I en bok med titeln Lucia i nytt ljus gör Nordiska museets intendent Lena Kättström Höök en genomgång av hur olika vi firat. Tomtar, pepparkakor och andra figurer i tåget är inget nytt. Vid 1900-talets början var både bagare och sotare vanliga och tomtar av båda könen förekom. Då är stjärngossar i tåget nyare. De brukade tidigare dyka upp trettondagen.

I 1800-talets bondesamhälle var firandet ofta ett skabröst fylleslag. Lucia hade rykte som lössläppt och det var svårt att hitta någon frivillig till rollen. Det blev gärna en äldre kvinna med låg status. Idealet att lucia ska vara ung och blond är knappt 90 år gammal och introducerades av Stockholms dagblad.

De som stör sig på att det förekommer lucior med snopp bör även betänka att sådana varit vanliga i flera hundra år. I exempelvis Småland klädde flickor ut sig till pojkar och pojkar till flickor och så gick de runt och samlade gåvor till behövande. Kanske är det rätt ”förr”?

 

Publicerad i GP idag.

Pisa – vart vill vi, och varför?

Eva-Lotta barn, konkurrens, media, skola, tävling

Det går uppåt för Sverige både i Pisa och Timss och jag är nog lite förvånad men mest lättad. Förvånad för att jag inte vågade tro att det skulle vända för att jag inte ville bli besviken. Lättad för att de mätbara kunskapsresultaten går uppåt men också för att jag tillåter mig hoppas att det möjliggör ett mer nyanserat samtal om skolan.  Kanske kan vi börja prata om skolan på ett mindre resultat- och tävlingsfixerat sätt om vi kan börja slappna av lite? Och jag tycker nog faktiskt att samtalet om skolan redan börjat bli mer nyanserat, sedan ett par år tillbaka. Fler verkar ha förstått att både lärande och skolans uppdrag är komplexa. Det är inte längre bara de tvärsäkra som får utrymme i debatten, och fler med verklig kunskap får också utrymme. Debatten i Studio ett i P1 igår var t ex klok och nyanserad och det var kunniga och insatta personer som fick diskutera: Christian Lundahl, professor i pedagogik, Mikael Halapi, tf generaldirektör för Skolverket och Lina Axelsson Kihlbom, grundskolechef (med bakgrund som rektor) i Haninge. 

Vem ska då få ta åt sig äran för uppgången? Den frågan har självklart dykt upp och fått en hel del utrymme. Jag tycker den är felställd. Frågan är inte vem utan vad. Vilka av alla reformer och förändringar är det som haft effekt? För att veta bästa vägen framåt skulle vi behöva få svar på den och det har vi inte än. För några år sedan lät Jan Björklund tillsätta en utredning som skulle svara på vad forskningen sa om de reformer han drivit, eller ville driva igenom. I den här krönikan gick jag igenom resultatet. Det visade sig att forskningen visade att det antingen saknas stöd, saknas forskning eller att forskningen visar på negativa effekter. Så här skriver jag bland annat i krönikan:

”Om ökad tillsyn (skolinspektion) och stärkta sanktioner: Begränsat med forskning men utredare Per Thullberg konstaterar att den som finns visar att ‘varje förbättring som är en följd av extern inspektion riskerar att vara av kosmetisk natur och att inspektion underordnar de professionella, politiserar arbetet samt uppmuntrar en bestraffande attityd till skolan’, samt att ‘vissa forskare till och med rapporterar något försämrade resultat.’ ”

Om jag får gissa så tror jag att en viktig del i uppgången är att det parallellt med Jan Björklunds alla dåligt underbyggda reformer också pågått en massa spännande utveckling i skolorna, inte minst med utgångspunkt i vad John Hatties stora metaanalys visade har effekter på skolan (som relationsbyggande och förväntningar t ex) och kollegialt lärande. Jag tror också att Mattelyftet (den stora fortbildningssatsningen för matematiklärare) haft stor betydelse för uppgången i matte. Senast förra veckan var jag med på en mattelektion där läraren uttryckligen sa att hon fått mycket inspiration av att ha gått mattelyftet. Eleverna satt denna lektion i grupper och diskutera olika tänkbara lösningar på ett antal problem, prövade sig fram, ritade, skissade, klurade. Alla verkade djupt engagerade. I slutet var det gemensam genomgång. Så här jobbar man bl a i en del av de asiatiska länder som varit framstående i matte.

(Borde inte Jan Björklund få ta åt sig äran för Mattelyftet då? Delvis, så klart – liksom alla andra inblandade politiker som röstade ja. Liksom Anna Eklund, som var generaldirektör för Skolverket, alla de forskare som var med och utformade det, alla skolor som valde att satsa på det, alla lärare som gick det, m fl.)

Vad ska vi då hoppas på nu, post-pisa 2016?

  1. Att vi använder resultaten klokt och sätter in dem i ett sammanhang (diskussionen om den växande ojämlikheten i svensk skola har redan kommit igång – bra!)
  2. Att vi slutar tjafsa så mycket om vår placering (t ex har det lite grann försvunnit att det faktum att Sverige höjt sin placering bl a beror på att OECD-snittet sjunkit kunskapsmässigt).
  3. Att vi börjar prata mer om allt det skolan ska handla om (alla ämnen, alla förmågor, alla värden), inte bara det Pisa mäter (även om det mäter mer och mer för vare provomgång så kommer det aldrig kunna bli en mätare för allt skolan ska göra). Som Andreas Schleicher, högsta ansvariga för Pisatesterna, sa när jag intervjuade honom i våras ”En del har en väldigt ytlig syn på vad utbildning handlar om. De tycker att skolan handlar om att läsa, skriva och räkna, och i bästa fall om samarbete, kreativitet och entreprenörskap. Men du vet, terroristerna i Paris var utmärkta entreprenörer, fantastiska på att samarbeta och mycket kreativa. Frågan är hur vi använder våra kunskaper och förmågor – för att göra något gott för världen, eller för att förstöra den?” Vi måste släppa de ytliga idéerna om Pisa som en tävling att vinna och se utbildning som ett sätt att på djupet påverka både individer och samhällen. Vart vill vi, och varför?

 

 

John Dewey en av världens främsta filosofer

Eva-Lotta barn, skola ,

Elever ska uppmuntras att ifrågasätta, ämnesuppdelningen ska brytas upp, undervisningen kopplas till samhället utanför skolan och hänsyn tas till elevernas kunskaper och intressen. Det menade John Dewey, en av förgrundsgestalterna för det som kallas progressiv pedagogik. I år fyller hans mest inflytelserika bok, Demokrati och utbildning, 100 år. Den har haft mycket stor betydelse för hur skolan, inte minst i Sverige, kommit att se ut.

John Dewey arbetade som universitetslärare och blev så småningom professor i filosofi. Han skrev om bland annat logik, vetenskapsteori, estetik och politik. Doktorsavhandlingen handlade om Kants psykologi. Med tiden riktade han alltmer in sig på pedagogik, som då betraktades som en underdisciplin till filosofi.

Dewey var i hög grad intresserad av livet utanför akademin och 1896 grundade han tillsammans med hustrun Alice Chipman-Dewey en experimentskola i Chicago. Där studerade de barnen och prövade ny pedagogik.

Fortsätt läsa →

Föräldrar älskade sina barn också på medeltiden

Eva-Lotta barn , , ,

Jag har aldrig trott på historikern Philippe Ariès’ tes att människor förr var så rationella att de inte älskade sina barn. Hans spridda teori är att föräldrars starka kärlek till sin avkomma är en modern uppfinning som möjliggjorts av den ökade överlevnadsgraden för små barn.

Självklart går det trender i det mesta, också i mänskliga förhållningssätt. När det är modernt för män att gråta och visa känslor så gör många fler det än i tider där machoideal råder. Ska kvinnor vara väna och tystlåtna så blir fler det än om trenden är käck frimodighet. Ändå har jag haft svårt att köpa föreställningen att kärlek till barn skulle vara något tidsbundet. Kanske för att jag inte ser några belägg i samtiden för att det skulle vara något vi kan styra över. Älskar föräldrar sina svårt sjuka barn mindre än de friska? Det kanske förekommer men är knappast regel. Inte heller tycks mig idén rimlig ur ett evolutionärt perspektiv. Om vi inte i alla tider närmast automatiskt älskat våra barn hade vi väl inte överlevt som art? Fortsätt läsa →

Jan Björklund – bärare av en världsvid infektion

Eva-Lotta barn, konkurrens, media, skola, tävling

I dagens GP finns en debattartikel med rubriken ”Skolans djupa kris stavas Jan Björklund”. Debattörerna skriver:

”Jan Björklund inledde sin karriär som skolpolitiker under 1990-talet genom att bedriva en mycket hätsk och osaklig svartmålningskampanj mot den svenska skolan och mot lärarna. Enligt Björklund var det total kris i skolan. Det var stora brister i elevernas kunskaper, det var kravlöst, slappt och flummigt och det var ingen ordning och reda.

Björklund hade inga som helst underlag eller någon forskning som stödde hans påståenden. Att Björklund inte hänvisade till några underlag eller forskning berodde på att alla fakta visade på en motsatt bild. Det svenska skolsystemet, med alla dess brister, var ett av de bästa i världen, vid denna tid.”

De fortsätter med en lång uppräkning av en del av alla vansinnigheter han påstått och genomdrivit under sina år som skolminister och jag håller med dem i allt, Jan Björklund har en oerhört stor skuld i den svenska skolans problem. Fortsätt läsa →

Visst ska läraren vara ledare!

Eva-Lotta barn, media, skola , ,

I ett debattinlägg i DN bad pedagogikprofessor Jonas Linderoth om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer, som bland annat handlade om att elever skulle upptäcka och undersöka, lärare stimulera, stödja och handleda. Att läraren reducerades till en guide demonterade läraryrkets identitet och status och ledde till att vi rasar i internationella kunskapsmätningar.

Jag håller med Jonas Linderoth om att det finns problem med svensk skola av idag. Men det finns också problem med debatten om skolan.

Ett av dem är historielöshet. 
Idéer om att utgå från elevernas motivation, låta dem upptäcka och göra grupparbeten och att se läraren som en guide härrör knappast från 1990-talet. Det var tankar som dök upp på allvar i samtalet om svensk skola redan kring förra sekelskiftet. De har varit en viktig faktor för hur skolan utvecklats ända sedan dess. I exempelvis betänkandet som låg till grund för 1962 års läroplan beskrivs de pedagogiska grundidéerna vara motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete (förkortat MAKIS).

Ett andra problem med debatten är bristen på sammanhang. 

Skolan framställs som en ö i samhället vars främsta mål är elever som presterar bra i internationella kunskapsmätningar. Men skolans mål är mycket vidare än så: att åstadkomma människor som fungerar och tillför något i arbetslivet, som kan bidra som medborgare och som mår bra och kan ta vara på både sig själva och andra.

Det vi då behöver fråga oss är: tror vi att arbetsliv och civilsamhälle behöver människor som kan samarbeta och ta egna initiativ? Behöver vi individer som kan ta ansvar för sig själva och sin omvärld? Gynnas samhället av att människor är demokratiskt sinnade? Om vi svarar ja på dessa frågor – borde inte barn få träna på detta i skolan?

Pisa är ett medel för att mäta och jämföra skolsystem med varandra inom ett antal områden och kan hjälpa oss att se trender i skolans utveckling. Men Pisa mäter inte de förmågor jag nämnt ovan, och heller inte en hel del annat som läroplanen stadgar. Pisa och andra liknande utvärderingar kan därmed aldrig bli de enda mätare vi använder för att bedöma vad som gör nytta i skolan och inte.

Ett tredje problem med skoldebatten är en ofta förenklad och polariserad människosyn.

Det framställs som att det bara finns två sorters elever: de som vill och därmed kan lära och de som inte vill och heller inte bryr sig. Eller två sorters lärare: de som kan hålla ordning i klassrummet och därmed lära ut saker och de som är snällister som tror att allt blir bra bara de gullar med eleverna. I själva verket finns tusentals skäl till att elever och lärare lyckas eller misslyckas, och hundratals förhållningssätt lärare kan ha för att möta sina elever.

Det är inte antingen eller, svart eller vitt, det är både och. Läraren bör vara ledare, men en lyhörd och demokratisk sådan (som också låter elever öva på att leda). Och elever behöver träna sig att arbeta både självständigt och i grupp och i att lyssna när någon med mer kunskap berättar.

 

Som krönika i GP idag.

Den låga debattnivån är f ö en följd av en medielogik som säger att alla klick är bra klick – det krävs ingen höjd alls på debattinläggen, bara de orsakar rabalder eller oreflekterat medhåll.

Idrott i skolan – hur får vi fler att vilja röra på sig?

Eva-Lotta barn, skola, tävling

Och här är texten som jag alltså inte får betalt för:

På skolidrotten hamnar kroppen och dess förmåga att prestera i fokus och allt du gör blir synligt för andra. Själv längtade jag som elev till avbrotten från stillasittandet i klassrummen men jag var samtidigt väl medveten om att inte alla kände likadant. Ovilja att visa sig naken i duschen, bollrädsla, skam över dålig kondis eller skräck för att få elaka kommentarer laddade idrotten med en hel del ångest. Jag tittar på SVT-serien Gympaläraren och konstaterar att en hel del tycks sig likt sedan jag gick i skolan.

Utgångspunkten för programmet är att barn idag rör alldeles för lite på sig och som en konsekvens riskerar att få välfärdssjukdomar som diabetes typ 2 och benskörhet mycket tidigt i livet. Konceptet känns sedan igen från SVT:s serie Klass 9A. En skola, den här gången Vanstaskolan i Ösmo, har problem – många elever skolkar från idrotten, flera av de som är närvarande rör sig ändå minimalt och på raster och fritid blir det mycket stillasittande. Och så kommer någon utifrån för att hjälpa. Den här gången är det träningsgurun Kalle Zackari Wahlström som återvänder till sin egen gamla högstadieskola.

Fortsätt läsa →

Lena Andersson i svartvitt

Eva-Lotta barn, skola ,

Fick just påpekat för mig att artikeln jag kommenterar här är två år gammal – så kan det gå när gamla texter åter börjar delas i sociala medier. Men den faller väl in i en nu pågående debatt om lata elever, så jag tänker att den är värd att kommenteras nu med:

 

Jag börjar få allt svårare att förstå varför Lena Andersson ses som någon slags klok guru. Hon skriver bra och vasst men ofta är hon fånigt tvärsäker (på ett vis som tidigare främst silverryggade äldre män kommit undan med) och hennes syn på vad kärlek är (så som den framställdes i hennes romaner om Ester, och i intervjuer om böckerna) var ju närmast sorgligt banal.

Nu denna tröttsamt svartvita text om skolan, där allt framstår som glasklart: om man bara anstränger sig så klarar man skolan fint (ergo, alla som misslyckas är bara lata).

Jag har haft lärare (även på högskolan) där jag definitivt kan säga att det var deras fel att många inte klarade prov/tenta – p g a usel undervisning, dåliga instruktioner och/eller underligt formulerade frågor. Jag har också haft klasskamrater som surat och skyllt på andra om de inte klarat proven trots att de varit lata och inte pluggat ett smack. Och däremellan finns alla sorters nyanser.

Och så är det ju också så att även om alla skulle kunna klara alla Pisafrågorna om de bara pluggade 40 minuter matte om dagen (fast det stämmer ju förstås inte, eftersom det finns de som sliter betydligt mer än så och ändå inte klarar matten) så är tyvärr inte alla motiverade att plugga 40 minuter om dagen. Ska vi bara säga ”skyll dig själv” och skita i dem? Eller ska vi kanske försöka jobba lite med att göra dem motiverade så att de vill och orkar anstränga sig, eftersom det är bäst så för både individerna själva OCH för samhället?

Ska man inte få ha roligt i skolan?

Eva-Lotta barn, skola ,

Fram till ganska nyligen brukade jag prata om vikten av att få ha roligt i skolan. Jag har nu så gott som slutat med det. Inte för att jag inte tycker att man ska ha roligt i skolan utan för att jag insett att risken för att bli missförstådd är mycket stor.

För mig rymmer ordet ”roligt” betydelser som utmanande, stimulerande, lustfyllt och utvecklande – sådant som ger en energi och vilja att anstränga sig och kämpa. Andra tycks anse att roligt är sådant som får en att skratta. Och om man tror att roligt i skolan bara är sådant som får eleverna att skratta – ja då leder ordet ”roligt” så klart fel, även om jag hoppas att de flesta tycker att det självklart ska vara OK att få skratta en hel del i skolan också.

Något av det roligaste jag själv vet är att bearbeta text. Jag kan bli helt uppslukad och förlorad i tid och rum. Det kräver all min koncentration – jag hamnar i det tillstånd som kallas ”flow” (ett ord myntat av forskaren Mihaly Czikszentmihalyi). Det är en härlig känsla – och ett väldigt utvecklande tillstånd. Ofta upplever vi flow när vi ges utmaningar som ligger precis på rätt sida gränsen för vad vi klarar av. Den sortens ”roligt” vill jag att elever ska få uppleva ofta i skolan. Men jag kommer alltså sluta använda ordet roligt för att beskriva det. ”Stimulerande och utvecklande” är antagligen mer lämpade om man vill undvika missförstånd.

I SvD igår fanns ett jättefint reportage om hur fem skickliga lärare arbetar för att stimulera och motivera sina elever. Jag önskar att man kunde få se och läsa mycket mer sådant i våra nyhetsmedier.

Barn är både varelser och blivelser

Eva-Lotta barn, media

I OBS i P1 slår jag ett slag för barns rätt att vara politiska:

”Jag har förstått att många helt saknar minnen från tiden före fem års ålder, och att deras barndomsminnen klarnar först från tolv-tretton. Det gör det mer begripligt varför så många tycks avfärda barndomen som en slags transportsträcka mot det riktiga livet, det som vuxen.

Inom sociologin finns bra begrepp för detta. Barn betraktas inte som ‘beings’ utan som ‘becomings’. Man kan översätta det till ‘blivelser’ i stället för ‘varelser’. Barnets värde ligger inte i vad det är eller upplever nu utan i att det en gång kommer bli vuxet. Det lämnar öppet för åtminstone två olika förhållningssätt: ett där barndomen bör vara en mjukt vadderad bubbla att färdas framåt i, så att man kommer fram så välbehållen som möjligt. Och ett som går ut på att barndomen bör vara en räcka övningar vars nytta man får skörda som vuxen. Det går tyvärr utmärkt att kombinera dessa synsätt med varandra. Inget av dem lämnar emellertid något större utrymme för barnet som aktör eller som politisk varelse.”

 

Läs, eller lyssna på hela inslaget här.

 

Och så länk till en mycket bra text av Andreas Ekström, om hur vi hela tiden tenderar att förstora upp vårt eget lidande, och förminska andras:

Om du har en tiggare framför dig så är det tiggaren som har det största problemet.