Fick just påpekat för mig att artikeln jag kommenterar här är två år gammal – så kan det gå när gamla texter åter börjar delas i sociala medier. Men den faller väl in i en nu pågående debatt om lata elever, så jag tänker att den är värd att kommenteras nu med:
Jag börjar få allt svårare att förstå varför Lena Andersson ses som någon slags klok guru. Hon skriver bra och vasst men ofta är hon fånigt tvärsäker (på ett vis som tidigare främst silverryggade äldre män kommit undan med) och hennes syn på vad kärlek är (så som den framställdes i hennes romaner om Ester, och i intervjuer om böckerna) var ju närmast sorgligt banal.
Nu denna tröttsamt svartvita text om skolan, där allt framstår som glasklart: om man bara anstränger sig så klarar man skolan fint (ergo, alla som misslyckas är bara lata).
Jag har haft lärare (även på högskolan) där jag definitivt kan säga att det var deras fel att många inte klarade prov/tenta – p g a usel undervisning, dåliga instruktioner och/eller underligt formulerade frågor. Jag har också haft klasskamrater som surat och skyllt på andra om de inte klarat proven trots att de varit lata och inte pluggat ett smack. Och däremellan finns alla sorters nyanser.
Och så är det ju också så att även om alla skulle kunna klara alla Pisafrågorna om de bara pluggade 40 minuter matte om dagen (fast det stämmer ju förstås inte, eftersom det finns de som sliter betydligt mer än så och ändå inte klarar matten) så är tyvärr inte alla motiverade att plugga 40 minuter om dagen. Ska vi bara säga ”skyll dig själv” och skita i dem? Eller ska vi kanske försöka jobba lite med att göra dem motiverade så att de vill och orkar anstränga sig, eftersom det är bäst så för både individerna själva OCH för samhället?
Eva-Lotta Hultén 
Anderssons publicering är tydligen från 2014. Det är själva ämnet som peakar igen.
GillaGilla
Ja, du har ju rätt – det är väl därför den börjat delas igen!
GillaGilla