Visst ska läraren vara ledare!

I ett debattinlägg i DN bad pedagogikprofessor Jonas Linderoth om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer, som bland annat handlade om att elever skulle upptäcka och undersöka, lärare stimulera, stödja och handleda. Att läraren reducerades till en guide demonterade läraryrkets identitet och status och ledde till att vi rasar i internationella kunskapsmätningar.

Jag håller med Jonas Linderoth om att det finns problem med svensk skola av idag. Men det finns också problem med debatten om skolan.

Ett av dem är historielöshet. 
Idéer om att utgå från elevernas motivation, låta dem upptäcka och göra grupparbeten och att se läraren som en guide härrör knappast från 1990-talet. Det var tankar som dök upp på allvar i samtalet om svensk skola redan kring förra sekelskiftet. De har varit en viktig faktor för hur skolan utvecklats ända sedan dess. I exempelvis betänkandet som låg till grund för 1962 års läroplan beskrivs de pedagogiska grundidéerna vara motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete (förkortat MAKIS).

Ett andra problem med debatten är bristen på sammanhang. 

Skolan framställs som en ö i samhället vars främsta mål är elever som presterar bra i internationella kunskapsmätningar. Men skolans mål är mycket vidare än så: att åstadkomma människor som fungerar och tillför något i arbetslivet, som kan bidra som medborgare och som mår bra och kan ta vara på både sig själva och andra.

Det vi då behöver fråga oss är: tror vi att arbetsliv och civilsamhälle behöver människor som kan samarbeta och ta egna initiativ? Behöver vi individer som kan ta ansvar för sig själva och sin omvärld? Gynnas samhället av att människor är demokratiskt sinnade? Om vi svarar ja på dessa frågor – borde inte barn få träna på detta i skolan?

Pisa är ett medel för att mäta och jämföra skolsystem med varandra inom ett antal områden och kan hjälpa oss att se trender i skolans utveckling. Men Pisa mäter inte de förmågor jag nämnt ovan, och heller inte en hel del annat som läroplanen stadgar. Pisa och andra liknande utvärderingar kan därmed aldrig bli de enda mätare vi använder för att bedöma vad som gör nytta i skolan och inte.

Ett tredje problem med skoldebatten är en ofta förenklad och polariserad människosyn.

Det framställs som att det bara finns två sorters elever: de som vill och därmed kan lära och de som inte vill och heller inte bryr sig. Eller två sorters lärare: de som kan hålla ordning i klassrummet och därmed lära ut saker och de som är snällister som tror att allt blir bra bara de gullar med eleverna. I själva verket finns tusentals skäl till att elever och lärare lyckas eller misslyckas, och hundratals förhållningssätt lärare kan ha för att möta sina elever.

Det är inte antingen eller, svart eller vitt, det är både och. Läraren bör vara ledare, men en lyhörd och demokratisk sådan (som också låter elever öva på att leda). Och elever behöver träna sig att arbeta både självständigt och i grupp och i att lyssna när någon med mer kunskap berättar.

 

Som krönika i GP idag.

Den låga debattnivån är f ö en följd av en medielogik som säger att alla klick är bra klick – det krävs ingen höjd alls på debattinläggen, bara de orsakar rabalder eller oreflekterat medhåll.

Lena Andersson i svartvitt

Fick just påpekat för mig att artikeln jag kommenterar här är två år gammal – så kan det gå när gamla texter åter börjar delas i sociala medier. Men den faller väl in i en nu pågående debatt om lata elever, så jag tänker att den är värd att kommenteras nu med:

 

Jag börjar få allt svårare att förstå varför Lena Andersson ses som någon slags klok guru. Hon skriver bra och vasst men ofta är hon fånigt tvärsäker (på ett vis som tidigare främst silverryggade äldre män kommit undan med) och hennes syn på vad kärlek är (så som den framställdes i hennes romaner om Ester, och i intervjuer om böckerna) var ju närmast sorgligt banal.

Nu denna tröttsamt svartvita text om skolan, där allt framstår som glasklart: om man bara anstränger sig så klarar man skolan fint (ergo, alla som misslyckas är bara lata).

Jag har haft lärare (även på högskolan) där jag definitivt kan säga att det var deras fel att många inte klarade prov/tenta – p g a usel undervisning, dåliga instruktioner och/eller underligt formulerade frågor. Jag har också haft klasskamrater som surat och skyllt på andra om de inte klarat proven trots att de varit lata och inte pluggat ett smack. Och däremellan finns alla sorters nyanser.

Och så är det ju också så att även om alla skulle kunna klara alla Pisafrågorna om de bara pluggade 40 minuter matte om dagen (fast det stämmer ju förstås inte, eftersom det finns de som sliter betydligt mer än så och ändå inte klarar matten) så är tyvärr inte alla motiverade att plugga 40 minuter om dagen. Ska vi bara säga ”skyll dig själv” och skita i dem? Eller ska vi kanske försöka jobba lite med att göra dem motiverade så att de vill och orkar anstränga sig, eftersom det är bäst så för både individerna själva OCH för samhället?

Ta ner matematiken från piedestalen

I en debattartikel i DN idag skriver Sten Widmalm och Sverker Gustafsson, professorer i statsvetenskap vid Uppsala universitet, om vad fixeringen vid PISA-proven och vid matematik riskerar att leda till:

” Från våra västliga demokratier vet vi att skolan och utbildningen spelar central roll för graden av politisk tolerans. Men i länder där resursbristen är stor eller där regimen drar åt det auktoritära hållet, finns det inget samband mellan graden av utbildning och politisk tolerans. Förklaringen är att dessa länder kraftigt nedvärderar samhällskunskap och humaniora vilket Pisa inte mäter alls. I stater som är diktaturer eller halvauktoritärt styrda vill regimen få bort sådana ämnen från skolor och universitet. Läs mer

De duktiga asiatiska eleverna

Asiatiska länder presterar generellt bra i Pisa. Det har fått många andra länder att söka efter undervisningsmetoder därifrån, som ska höja det egna landets resultat. I en bra artikel i The Guardian förklaras varför det kan vara meningslöst. En studie visar nämligen att asiatiska barn presterar mycket bra (i nivå med de bästa länderna) på Pisa även när de befinner sig i Australien (som inte presterar bra på Pisa). Det utesluter skolsystemet och undervisningsmetoderna som faktor för de asiatiska barnens höga resultat och forskaren John Jerrim, som genomfört studien, menar att de snarare har kulturella orsaker. Artikeln kan läsas här!

John Jerrim påpekar att Pisa inte är bra att använda som enda mätare för vilket skolsystem och vilka undervisningsmetoder som är bra. Vore bra om det budskapet började gå fram snart …

Fuck skolan

Pisaresultaten tycks för många som är engagerade i skolpolitik och -debatt numera inte bara vara en mätare utan själva målet med att gå i skolan. Vår tid är mät- och konkurrensfixerad och så fort vi öppnar för rankingsystem så slår tävlingslusten till hos många. Men vilken anledning har vi att tävla mot andra länder i matte, modersmål och problemlösning? Ingen, tycker eleverna, om man ska tro den undersökning som DN nyligen lät genomföra. Elevernas resultat på de nationella proven jämfördes med deras Pisa-värden. Det visade sig att många elever som presterar mycket bra på de nationella proven gör betydligt sämre ifrån sig på Pisa. När de sedan intervjuas kommer en helt logisk förklaring. Pisa-proven görs i årskurs nio, samtidigt som tolv nationella prov. Eleverna är provtrötta och ser inget skäl att anstränga sig på Pisa-proven eftersom de inte är betygsgrundande. DN berättar om elever som svarat på måfå och som frågar varför de ska göra prov helt i onödan.

Ja, varför ska de det, egentligen? Tänk om det inte är enbart för att eleverna är dåliga som de skriver låga resultat på Pisa-proven utan för att de är trötta och rationella (det ger dem ju inget att tävla i Pisa)? Och tänk om eleverna sitter inne med relevanta svar på fler av skolans problem utan att vi får veta det eftersom deras röster så sällan hörs?

Författaren Eija Hetekivi Olsson och fotografen Jerker Andersson bidrar med sin nyutkomna bok Fuck skolan till att ändra på det. De har pratat med elever i Göteborgs förorter och även låtit dem skriva ner sina egna tankar om skolan samt fotografera sin vardag. Boken är inte stort mer än ett häfte men sprängfylld med tankar och känslor. Den består nästan uteslutande av citat, från elever men också från några skolpolitiker. Utgångspunkten är de många skolbränderna i Sverige. I genomsnitt brinner det varje dag i en svensk skola och Göteborg toppar statistiken. Eleverna i boken får reflektera kring varför det är så. De tror att elever tänder eld i skolan (bara en röst kommer från någon som själv tänt på) för att de vill få uppmärksamhet, för att de är frustrerade och vill bli lyssnade till: ”Jag vet att dom som sätter eld i skolan gör det för att dom hatar skolan. Det är det dom vill säga. När inget händer bränner dom i skolan. Det är som ett skrik.” Av de 454 elever som svarat på Hetekivi Olssons och Anderssons frågor är bara 33 nöjda med sin skola. Orsaker de anger till missnöjet är slitna och ostädade lokaler, dålig skolmat, lärare som saknar kunskaper, vuxna som inte bryr sig om dem, är orättvisa eller särbehandlar elever, bristande läromedel, för mycket stress och press och för höga krav.

Ingen elev försvarar dem som tror att eld löser problem men de försöker förklara. Ganska ofta är deras svar banala och mindre väl genomtänkta men här finns också många kloka synpunkter som inte bara handlar om egna oförrätter utan också om hur känslan av att inte räknas och inte bli sedd påverkar självförtroende och förmåga att lära: ”Lärarna skiter i våra åsikter. Vissa i vår klass har tagit upp detta med rektorn men inget har hänt. Är våra åsikter värdelösa? (…) Och är det okej att min klasskompis behöver byta skola för att vår skola är för snål att köpa in specialpedagog? Nä! Det är diskriminering. Samma diskriminering som när man behandlar elever olika.”

Nyligen skrev Lena Andersson en ledare i DN där hon tog upp ett av skolans grundläggande dilemman; att skolgång är både en skyldighet och en rättighet. Hon tycks landa i slutsatsen att skolan bör vara frivillig: ”Förväntningar på studiemotivation och ansträngning blir bara till ynkliga vädjanden om de inte kan paras med tydlighet: ’Du behöver inte vara här. Och du får inte vara här om du hindrar andra. Men är du här så gör vi vad vi har avtalat. Då är mina resurser dina’.”

Jag håller definitivt inte med om den slutsatsen – så länge vi vill skapa ett jämlikt samhälle måste vi dras med skolans paradoxala sammanblandning av tvång och frigörelseprojekt – däremot instämmer jag till fullo i att det dubbla budskapet är problematiskt. Ena stunden ska barn vara tacksamma för att de får gå i skolan, andra ska de lära sig veta hut och underkasta sig plikten att närvara och lära.

Det finns anledning att återkommande reflektera över hur vi ska hantera den kombination av plikt och privilegium som den svenska skolan medför – och det bör ske också tillsammans med eleverna. De behöver få syn på de strukturer och förväntningar som styr deras vardag, och hjälp att sätta ord på hur det påverkar dem. Tvång utgör en dålig startpunkt för lärande och för att eleverna ska kunna uppleva tacksamhet och mening med något som faktiskt är en plikt måste skolan se och lyssna och vara beredd att lirka, lotsa och stötta. Skolan måste också ständigt vara redo att förklara meningen med att lära och att hjälpa eleverna att kombinera sina egna mål med skolans. Annars kommer det nog att fortsätta brinna, hur mycket straff skolan än har att ta till.

”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!” skriver en elev i Fuck skolan. Den politiker som vill ha konkreta förslag på hur det ska gå till kan med fördel läsa boken. Eller själv prata med eleverna – och komma ihåg att lyssna och ta dem på allvar.

I GP förra veckan

Plötsligt är alla kritiska till Pisa

I flera år har jag varit kritisk till Pisa-proven och hur resultaten används. Varje gång jag andats högt om denna kritik har jag mötts av aggressiva anklagelser om att inte ta skolans problem på allvar. Pisa-testerna, som genomförs var tredje år, har ansetts vara den ultimata mätaren på hur kassa eleverna är, att de svenska lärarna är undermåliga och att allt beror på för mycket flum i skolan.

Min kritik har bland annat gått ut på att proven har använts som en indikator för skolans resultat i sin helhet, trots att de bara utförs inom tre områden, och bara kan mäta en del av allt det skolan ska arbeta med. Jag har också ansett att själva rankingen har givits alldeles för stor betydelse. Hur vi ligger till jämfört med andra länder i ett skoltest borde inte vara särskilt intressant så länge den svenska skolan lyckas åstadkomma det elever och samhälle efterfrågar och behöver – och det är svårt att veta om man använder Pisa som enda underlag.

Det har varit en närmast extrem ståndpunkt i den svenska skoldebatten. Bland mer insatta människor har det däremot inte varit någon särskilt konstig tanke. För några år sedan intervjuade jag Jarl Bengtsson, som länge jobbade vid OECD:s utbildningsenhet och var en av dem som arbetade fram Pisa-testerna. Han sa: ”Pisa tar ingen hänsyn till enskilda länders egna mål med sin skola och det är ett demokratiskt-politiskt problem. (…) Det viktigaste när den obligatoriska skolan slutar är att man har lagt en grund för lust till livslångt lärande – det är fundamentalt för det moderna kunskapssamhället. Idag går runt 25 procent ur grundskolan med en avsky för utbildning; det är allvarligt.”

Pisa mäter inte hur bra ett skolsystem är utan framför allt hur bra skolorna är på att anpassa sin undervisning så att elever blir bra på att skriva prov men det medför knappast att de också blir duktiga på allt annat som livet kräver av dem. Som Thomas Steinfeld, professor i kulturvetenskap, formulerar det i en essä i Svenska dagbladet: ”Ju längre Pisa-studien pågår, desto mer förvandlas projektet från deskriptivt till normativt.”

Pisa har i stället för att bli en mätare bland många på hur skolan fungerar blivit något slags självändamål. Skolan tycks ha förvandlats till ett medel för att få elever att prestera bra på internationella prov.

Så fort vi ger oss in i rankingsystem så slår tävlingslusten till hos många. De vill klättra uppåt. Målet blir att vinna, och andra mål kommer i skymundan. Men vilken anledning har vi att tävla mot andra länder i matte, modersmål och problemlösning? Det tycker inte eleverna att vi har, om man ska tro den undersökning som DN till min stora förvåning låtit genomföra. De jämför elevers resultat på nationella proven med deras Pisa-värden  och intervjuar också ett stort antal elever. Det visar sig att många elever som presterar mycket bra på nationella proven presterar dåligt på Pisa, och när de sedan intervjuas kommer en helt logisk förklaring. Pisa-proven görs i årskurs nio samtidigt som 12 nationella prov genomförs. Eleverna är provtrötta och ser inget skäl till att anstränga sig på Pisa-proven eftersom de inte är betygsgrundande. De berättar om elever som svarade på måfå och frågar varför de ska göra prov helt i onödan.

Ja, varför ska de det, egentligen? Tänk om det inte är för att eleverna är dåliga som de skriver låga resultat på Pisa-proven utan för att de är trötta och rationella (det ger dem ju inget att tävla i Pisa)? Varför ska de anstränga sig för att skänka glans och ära åt Sverige i en tävling som inte har någon som helst betydelse för dem som individer?

Pisa är inte värdelös som mätare. Framför allt kan proven säga något om den svenska skolan om man jämför svenska elevers resultat mellan olika provomgångar. Det är emellertid inte så de främst har använts (vilket kanske inte är konstigt eftersom de är utformade för att möjliggöra internationell jämförelse och inte för intern, nationell dito). De braskande rubrikerna har handlat om att Sverige sjunker i den internationella rankingen. Paniken om att vi är sämre än andra länder. Tävlingen har varit viktigare än utbildningsmålen (som faktiskt ser olika ut från land till land). Det vore bra om vi kunde komma ifrån det nu.