I flera år har jag varit kritisk till Pisa-proven och hur resultaten används. Varje gång jag andats högt om denna kritik har jag mötts av aggressiva anklagelser om att inte ta skolans problem på allvar. Pisa-testerna, som genomförs var tredje år, har ansetts vara den ultimata mätaren på hur kassa eleverna är, att de svenska lärarna är undermåliga och att allt beror på för mycket flum i skolan.

Min kritik har bland annat gått ut på att proven har använts som en indikator för skolans resultat i sin helhet, trots att de bara utförs inom tre områden, och bara kan mäta en del av allt det skolan ska arbeta med. Jag har också ansett att själva rankingen har givits alldeles för stor betydelse. Hur vi ligger till jämfört med andra länder i ett skoltest borde inte vara särskilt intressant så länge den svenska skolan lyckas åstadkomma det elever och samhälle efterfrågar och behöver – och det är svårt att veta om man använder Pisa som enda underlag.

Det har varit en närmast extrem ståndpunkt i den svenska skoldebatten. Bland mer insatta människor har det däremot inte varit någon särskilt konstig tanke. För några år sedan intervjuade jag Jarl Bengtsson, som länge jobbade vid OECD:s utbildningsenhet och var en av dem som arbetade fram Pisa-testerna. Han sa: ”Pisa tar ingen hänsyn till enskilda länders egna mål med sin skola och det är ett demokratiskt-politiskt problem. (…) Det viktigaste när den obligatoriska skolan slutar är att man har lagt en grund för lust till livslångt lärande – det är fundamentalt för det moderna kunskapssamhället. Idag går runt 25 procent ur grundskolan med en avsky för utbildning; det är allvarligt.”

Pisa mäter inte hur bra ett skolsystem är utan framför allt hur bra skolorna är på att anpassa sin undervisning så att elever blir bra på att skriva prov men det medför knappast att de också blir duktiga på allt annat som livet kräver av dem. Som Thomas Steinfeld, professor i kulturvetenskap, formulerar det i en essä i Svenska dagbladet: ”Ju längre Pisa-studien pågår, desto mer förvandlas projektet från deskriptivt till normativt.”

Pisa har i stället för att bli en mätare bland många på hur skolan fungerar blivit något slags självändamål. Skolan tycks ha förvandlats till ett medel för att få elever att prestera bra på internationella prov.

Så fort vi ger oss in i rankingsystem så slår tävlingslusten till hos många. De vill klättra uppåt. Målet blir att vinna, och andra mål kommer i skymundan. Men vilken anledning har vi att tävla mot andra länder i matte, modersmål och problemlösning? Det tycker inte eleverna att vi har, om man ska tro den undersökning som DN till min stora förvåning låtit genomföra. De jämför elevers resultat på nationella proven med deras Pisa-värden  och intervjuar också ett stort antal elever. Det visar sig att många elever som presterar mycket bra på nationella proven presterar dåligt på Pisa, och när de sedan intervjuas kommer en helt logisk förklaring. Pisa-proven görs i årskurs nio samtidigt som 12 nationella prov genomförs. Eleverna är provtrötta och ser inget skäl till att anstränga sig på Pisa-proven eftersom de inte är betygsgrundande. De berättar om elever som svarade på måfå och frågar varför de ska göra prov helt i onödan.

Ja, varför ska de det, egentligen? Tänk om det inte är för att eleverna är dåliga som de skriver låga resultat på Pisa-proven utan för att de är trötta och rationella (det ger dem ju inget att tävla i Pisa)? Varför ska de anstränga sig för att skänka glans och ära åt Sverige i en tävling som inte har någon som helst betydelse för dem som individer?

Pisa är inte värdelös som mätare. Framför allt kan proven säga något om den svenska skolan om man jämför svenska elevers resultat mellan olika provomgångar. Det är emellertid inte så de främst har använts (vilket kanske inte är konstigt eftersom de är utformade för att möjliggöra internationell jämförelse och inte för intern, nationell dito). De braskande rubrikerna har handlat om att Sverige sjunker i den internationella rankingen. Paniken om att vi är sämre än andra länder. Tävlingen har varit viktigare än utbildningsmålen (som faktiskt ser olika ut från land till land). Det vore bra om vi kunde komma ifrån det nu.