Mer skolidrott, mindre tävlande

I ett upprop kräver ett stort antal ledare och svenska olympier mer idrott i skolan. Det börjar bra, med hänvisning till att barn behöver röra på sig för en bättre hälsa, och de hänvisar till att också skolresultaten stiger för barn som börjar röra på sig mer. Men sedan spårar det ur: ”Läget är alarmerande, inte bara för individerna och samhället utan också för utvecklingen inom idrotten”. Och så kommer det. Barn måste få lära sig grunderna i att kasta, hoppa och springa så att de har det med i bagaget när de ska börja träna i en klubb, och kanske en dag får de tävla för Sverige i olympiska spelen. Varför, kvider jag, varför ska de förstöra sitt fina upprop genom att landa i tävlande? Hur svårt kan det vara att begripa att målet att få alla att vilja motionera rimmar dåligt med tävlingstänket? Varför kan det inte bara få räcka att röra på sig för att må bra och hålla sig frisk? Varför måste det alltid landa i möjligheter att visa sig bättre än andra?

Jag tyckte om idrotten i skolan. För mig var den en stunds frihet från de teoretiska lektionerna, som jag i väldigt hög utsträckning betraktade som tråkiga. Men så var jag också duktig på skolidrotten. Jag tillhörde dem som begåvats med en kropp som passade för den sorts idrott (som jag minns det mycket friidrott, bollspel och gymnastik) som vi sysslade med. Jag gick ut både grundskola och gymnasium med högsta betyg. Jag berättar det eftersom den som har kritiska synpunkter på skolidrott ständigt misstänkliggörs: det är väl för att hon var obegåvad själv som hon är negativ! Men jag var inte dålig, och jag tyckte om skolidrotten. Jag är kritisk ändå.

Samtidigt undrar jag: ska det verkligen ha betydelse hur duktig man är? Varför ska ens upplevelser av skolidrott vara mindre värda om man vantrivdes på grund av svårigheter? Är inte det i själva verket ännu ett bevis för att ämnet historiskt varit problematiskt, och bidragit till att fostra oss till att förakta svaghet?

Hälsa och idrott, heter det nu. Vi behöver röra på oss för att må bra så visst finns det en koppling mellan hälsa och idrott. Men om man mår psykiskt dåligt av att behöva prestera fysiskt inför andras ögon, hur hälsosamt är det då? Och hur bra för folkhälsan är det att många får sådan avsmak för att röra på sig, och sådan misstro inför den egna kroppens förmåga att prestera, att de skyr motion? Jag känner många, många som avskytt skolidrotten, och som först i trettioårsåldern upptäckt att de faktiskt mår bra av, och tycker om att röra på sig. Borde inte det målet vara mycket viktigare?

Mätandet och jämförandet, prestationshetsen och det ständiga tävlandet är för många ett hinder från att utveckla ett positivt förhållande till motion och till sin egen kropp under sin skoltid. Läroplanerna idag stadgar att för yngre barn ska idrotten främst handla om lek och dans. Det är bra, men varför kan det inte få vara så även för de äldre barnen?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s