Visst ska läraren vara ledare!

I ett debattinlägg i DN bad pedagogikprofessor Jonas Linderoth om ursäkt för 90-talets pedagogiska idéer, som bland annat handlade om att elever skulle upptäcka och undersöka, lärare stimulera, stödja och handleda. Att läraren reducerades till en guide demonterade läraryrkets identitet och status och ledde till att vi rasar i internationella kunskapsmätningar.

Jag håller med Jonas Linderoth om att det finns problem med svensk skola av idag. Men det finns också problem med debatten om skolan.

Ett av dem är historielöshet. 
Idéer om att utgå från elevernas motivation, låta dem upptäcka och göra grupparbeten och att se läraren som en guide härrör knappast från 1990-talet. Det var tankar som dök upp på allvar i samtalet om svensk skola redan kring förra sekelskiftet. De har varit en viktig faktor för hur skolan utvecklats ända sedan dess. I exempelvis betänkandet som låg till grund för 1962 års läroplan beskrivs de pedagogiska grundidéerna vara motivation, aktivitet, konkretion, individualisering och samarbete (förkortat MAKIS).

Ett andra problem med debatten är bristen på sammanhang. 

Skolan framställs som en ö i samhället vars främsta mål är elever som presterar bra i internationella kunskapsmätningar. Men skolans mål är mycket vidare än så: att åstadkomma människor som fungerar och tillför något i arbetslivet, som kan bidra som medborgare och som mår bra och kan ta vara på både sig själva och andra.

Det vi då behöver fråga oss är: tror vi att arbetsliv och civilsamhälle behöver människor som kan samarbeta och ta egna initiativ? Behöver vi individer som kan ta ansvar för sig själva och sin omvärld? Gynnas samhället av att människor är demokratiskt sinnade? Om vi svarar ja på dessa frågor – borde inte barn få träna på detta i skolan?

Pisa är ett medel för att mäta och jämföra skolsystem med varandra inom ett antal områden och kan hjälpa oss att se trender i skolans utveckling. Men Pisa mäter inte de förmågor jag nämnt ovan, och heller inte en hel del annat som läroplanen stadgar. Pisa och andra liknande utvärderingar kan därmed aldrig bli de enda mätare vi använder för att bedöma vad som gör nytta i skolan och inte.

Ett tredje problem med skoldebatten är en ofta förenklad och polariserad människosyn.

Det framställs som att det bara finns två sorters elever: de som vill och därmed kan lära och de som inte vill och heller inte bryr sig. Eller två sorters lärare: de som kan hålla ordning i klassrummet och därmed lära ut saker och de som är snällister som tror att allt blir bra bara de gullar med eleverna. I själva verket finns tusentals skäl till att elever och lärare lyckas eller misslyckas, och hundratals förhållningssätt lärare kan ha för att möta sina elever.

Det är inte antingen eller, svart eller vitt, det är både och. Läraren bör vara ledare, men en lyhörd och demokratisk sådan (som också låter elever öva på att leda). Och elever behöver träna sig att arbeta både självständigt och i grupp och i att lyssna när någon med mer kunskap berättar.

 

Som krönika i GP idag.

Den låga debattnivån är f ö en följd av en medielogik som säger att alla klick är bra klick – det krävs ingen höjd alls på debattinläggen, bara de orsakar rabalder eller oreflekterat medhåll.

2 reaktioner på ”Visst ska läraren vara ledare!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s