skola

Det akuta behovet av en demokratisk skola

Eva-Lotta Uncategorized , ,

I DN häromdagen:

”Det är fullkomligt oacceptabelt!” Mannen framför mig var anställd av en kommun för att stävja våldsbejakande extremism i skolorna. Jag var inbjuden för att prata om vad det är som driver unga in i våldsbejakande extremism och hur man kan förebygga det. En annan person i sällskapet hade just berättat om något rasistiskt som en elev på skolan sagt och det vilade en energisk aggressivitet över hans kraftiga fördömande. Han var stridslysten. Inga snorungar skulle tillåtas gå och bli högerextremister under hans auktoritära överinseende. 

Utvecklingen i samhället ropar efter människor med demokratiska värderingar som kan och vill ifrågasätta och handla och som vet att de har rätt att göra det. Demokrater formas knappast i en auktoritär institution, under auktoritära ledare. Därför behöver unga människor få känna vad demokratin innebär för dem. De behöver skolas in i den och se och förstå både de privilegier och det ansvar som följer med att tas på allvar som en demokratisk varelse. 

Utbildningsfilosofen Gert Biesta skiljer på utbildning för demokrati och utbildning genom demokrati. Det första är att förbereda barn för ett framtida deltagande i demokratiskt liv genom att lära dem om demokrati: låta dem öva på rådslag, kollektivt beslutsfattande och hantering av olikhet och att främja en positiv inställning till demokrati. Utbildning genom demokrati innebär istället att ge eleverna reella demokratiska erfarenheter i en skola som genomsyras av ett demokratiskt förhållningssätt och styrelsesätt. Men Biesta menar att det finns likheter mellan dessa synsätt. Båda handlar om att förbereda eleverna för ett framtida liv. Han menar att den fråga vi också bör ställa oss lyder: Vilken form av skolor behöver vi för att barn och elever ska kunna handla? För det krävs lärare som visar ett verkligt intresse för sina elevers initiativ och steg i världen. På en plats där människor inte ges utrymme att handla kan vi inte vänta oss att alla ska fortsätta bete sig på ett riktigt demokratiskt sätt. 

Sedan några år tillbaka har man på Jenaplanschule i staden Jena i östra Tyskland infört ett nytt ämne som kort och gott kallas Ansvar. På ansvarslektionerna blandas elever från alla årskurser för att diskutera hur man kan förbättra saker på skolan och se till att de blir gjorda. Det kan handla om att minska matsvinn, fixa ett regnskydd över cykelställen eller få till egen honungsproduktion på skolan. Man har också en partnerskola i Nicaragua som ett företag lett av elever arbetar med att stötta på olika sätt. I årskurs 7-9 har man ytterligare ansvarslektioner då man jobbar med att påverka och förbättra saker utanför skolan, som att utsmycka den nya idrottshallen i Jena. 

”Det är ett sätt att utbilda i demokrati och i hur man deltar i samhället”, förklarar skolans rektor Frank Ahrens för mig när jag är där på besök.

Ett av en demokratis allra viktigaste tillgångar är tillit. I ett samhälle med låg tillit till institutioner och andra människor fungerar demokratin sämre än i ett med högre tillit och människor upplever lägre livskvalitet. Idag jobbar starka krafter för att underminera tilliten i samhället. Att förstå hur samhället fungerar och känna sig trygg är viktigt för tilliten, men det är mellanmänskliga relationer som ger oss våra konkreta erfarenheter. För de flesta unga människor är skolan den mest påtagliga representanten för samhället i deras liv. Eleverna behöver genom skolans personal få känna att samhället bryr sig om dem, deras utveckling, behov och tankar.

                                 Tillit hänger också ihop med solidaritet ‑ förmågan att känna sig vara del i ett vi som är värt att kämpa för. Tillit och solidaritet är grundläggande värden som elever bör få chans att utveckla i skolans hägn, både för sin egen skull och för vår demokratis. Om vi misslyckas med att ge unga dessa värderingar är de öppna för diverse konspirationsteorier och fördomar mot människor som avviker. 

 Idag rekryterar extrema rörelser unga på nätet och ibland utanför skolor. Radikaliserade elever finns redan innanför skolans väggar, påverkar andra elever och gör undervisningen svårare för många lärare. Att fördöma extrema, antidemokratiska idéer eller skälla på dessa elever fungerar inte. Det som har effekt mot extremism och antidemokrati är inte ännu mer strikt auktoritet utan mer demokrati. 

Tyvärr tenderar skolan att tysta ner och negligera extrema åsikter snarare än att möta dem men för att förebygga och motverka extremism måste lärare vara öppna för att lyssna, hjälpa sina elever att själva pröva och ifrågasätta sina tankar och vare sig rygga eller slå bakut när unga uttrycker värderingar som ligger långt från de egna. 

I rapporten Review of Educational initiatives in Counter-extremism Internationally. What works? framhåller Lynn Davies, professor i internationell utbildning, också vikten av att fokusera på vad eleverna bör bli, och mindre på vad de inte bör bli. Förbjuda mindre, puffa och uppmuntra mer. Ha de stora målen för ögonen hellre än flit och gott uppförande på stubben. Civilkurage, samförstånd, respekt, källkritik, tolerans och kritiskt tänkande måste genomsyra undervisningen och vara en naturlig del av elevernas liv i skolan. 

Att lära sig leva tillsammans är ett lärande som alla andra. Man behöver få öva, tillåtas att göra fel och få ledning av dem som kan mer.  

På Jenaplanskolan är lärarna tydliga auktoriteter. I Tyskland tituleras fortfarande lärare med herr/fru och efternamn och så även på Jenaplanskolan. Men samtidigt finns en enorm tillit till elevernas egna förmågor och klokskap. Skolan har ett mycket aktivt skolråd där representanter från årskurs fyra till och med gymnasiet möts för att diskutera och fatta beslut. Regler för mobilanvändning och rastaktiviteter har fattats där. Rådet är också remissinstans för alla viktiga beslut som fattas av skolledningen och har ansvar exempelvis för den stora gemensamma temavecka då elever från hela skolan arbetar tillsammans kring olika projekt, som att sätta upp en musikal, lära sig mer om tolerans eller fylla Jenas buss- och tågstationer med kultur av olika slag. 

                Elever ges i hög utsträckning ansvar för både sitt eget lärande, att hjälpa varandra och att planera delar av undervisningen. De tillfrågas på ett självklart sätt vad de tycker om både sina egna insatser och lärarnas. Vid mitt besök på skolan var det en elev, Alba Dunbar som gick i årskurs 10, som hade huvudansvaret för att guida mig runt och berätta om skolan, vilket hon gjorde på ett alldeles utmärkt vis.

När elever tillåts vara delaktiga i beslutprocesser utvecklar de ansvarskänsla, ledaregenskaper, kommunikationsförmåga, förmåga att lyssna på andra och att uttrycka sig. Engagemanget för skolan ökar och mobbning och rasism minska⁠r, enligt rapporten Delaktighet för lärande, från Skolverket. 

Skolans arbetsformer inverkar dessutom på hur eleverna ser på sig själva, sin egen kapacitet och sitt värde.⁠ Vill vi att de ska förvänta sig demokrati och möjligheter till inflytande i olika sammanhang de kommer möta i livet? Eller vill vi skicka med dem att de ska köpa läget, oavsett vad?  

Värderingar och handlingsmönster överförs inte bäst genom att man talar om vilka som är de goda och rätta, utan genom hur skolan arbetar, hur vuxna bemöter varandra och eleverna, vilka beteenden som uppmuntras, vilka arbetsformer som främjas. Elevdemokrati betyder inte att eleverna ska ges sista ordet om allt, bara att de i demokratisk ordning får rätt att höras och påverka. 

                För den som fått med sig att man själv och alla andra har både rätt och möjlighet att tänka och handla annorlunda än gruppen ter sig världen på ett helt annat sätt än för den som tränats i att vara till lags och lyda och lärt sig att makt ger rätt.  

Psykoanalytikern Erich Fromm menade att vi måste skilja på rationella och irrationella auktoriteter. Den rationella auktoriteten står på en grund av kompetens. Den ger effektiv hjälp utan att kräva irrationell eller skräckfylld beundran i gengäld. Relationen präglas av jämlikhet, utom i det avseende där den rationella auktoriteten besitter mer kunskaper eller större duglighet.  

Den irrationella auktoriteten bygger sin överhöghet på makt av fysisk eller psykisk art och kan använda sig av reella maktbefogenheter eller spela på ängslan och hjälplöshet hos dem den möter.  

Irrationell makt kan till exempel vara att som lärare säga att elever inte får ha mössor på sig inomhus, utan att kunna ange ett bra skäl (”jag ser inte ditt ansikte” är ofta helt enkelt inte sant). Allt vi säger åt andra att göra som vi inte kan motivera klokt när vi ifrågasätts är irrationell makt.  

Den som istället utövar rationell makt hänvisar till sin större erfarenhet och kunskap och kan ge konkreta skäl när den vill att andra ska bete sig på ett visst sätt eller ta in viss kunskap. I ett demokratiskt klassrum använder läraren rationell makt och låter elever få träna på makt och ansvar utifrån sina förmågor. 

De yttre förutsättningarna för en demokratisk skola kan bli mycket bättre. Vi behöver få bukt med växande bostads- och utbildningssegregation. Men skälen till att jobba demokratiskt i skolan är akuta. Vi vill väl inte fostra till passivitet och anpasslighet och riskera att åstadkomma människor som, hur kunniga de än må vara, skulle bli utmärkta kuggar i vilket fascistiskt maskineri som helst? 

Skolan är den enda plats där vi gemensamt har möjlighet att utmana och utveckla människors tankar, känsloliv och förmåga att leva och fungera tillsammans med alla sorters människor. Skoldemokratin behövs nu, och den behöver vara på riktigt. 

Eva-Lotta Hultén

Skolverket (Eva Algerby och Ulrika Bergmark): Delaktighet för lärande 2015

Gert Biesta: Bortom lärandet. Demokratisk utbildning för en mänsklig framtid. 2006

Rothstein, Bo Social tillit, lycka, korruption och välfärdsstat (i antologin Lycksalighetens ö). SOM-institutet, Göteborgs universitet 2011. 

Davies, Lynn: Review of Educational initiatives in Counter-extremism Internationally. What works?  

Herz Marcus: Socialt arbete, pedagogik och arbetet mot så kallad våldsbejakande extremism.  2016

UNESCO: A Teachers Guide on the Prevention of Violent Extremism 2016

De utvalda barnen

Eva-Lotta Uncategorized , , ,

Nu har jag sett alla tre delarna av De utvalda barnen (SVT Dokument inifrån om waldorfskolan Solvik). Oerhört upprörande och omskakande. Att de fick hållas så länge. Att det blev som en sekt där även de som var offer var lojala och försökte göra vad de uppfattade att skolan tyckte var rätt. Vi människor är så komplexa och så utsatta i all vår längtan efter att höra till och passa in. 

Jag är oerhört tacksam att mina föräldrar inte satte mig i någon Waldorfskola. Jag uppfattar det som en rätt auktoritär pedagogik, i en konstig kombination med andlighet och mystik, och har aldrig varit förtjust. Ännu mindre så efter att ha sett denna granskning (även om Solvik var extrem). 

Men jag har medan jag tittat tänkt mycket på min egen skoltid också. I alldeles vanliga kommunala skolor. På alla som for illa där, på grund av mobbning, utfrysning, känslor av att inte vara värd något. På vilka barn som ansågs som idealbarn och höjdes till skyarna, vilka som inte blev sedda och vilka som betraktades som besvärliga och misslyckade. Nej, inte alls lika extremt uttalat, och inte alls med de konstiga, esoteriska underströmmarna, och kanske med färre offer (och de flesta fick i alla fall vettiga grundläggande kunskaper med sig) men allt kanske inte är bara bra med mainstreamskolorna heller. Och om Solvik gått åt rätt håll de senaste åren så uppfattar jag tyvärr att många vanliga skolor gått åt fel håll, med mer skuldbeläggande av barn, mer hårdhet, mer krav, mindre stöd, mindre resurser, mer press, mer fyrkantighet. 

Så vilka är idealbarnen i dagens alldeles vanliga skola? Vilka sorters begåvning räknas, vilka ses som mindre värda? Vilka är de som far illa? Och vad gör vi åt det? 

En marshmallow nu, eller två sedan?

Eva-Lotta skola , , , ,

De senaste åren har ett psykologiexperiment från 60-talet kommit i ropet. Fyraåringar erbjöds att ta en godisbit eller en kaka med en gång, eller att få två om de lyckades vänta i tjugo minuter. I senare uppföljningar visade det sig att de barn som varit duktiga på att vänta klarade sig bättre i skolan och fick mer framgångsrika yrkesliv. Resultaten har bland annat använts som argument för att barn bör läras att acceptera att ha tråkigt i skolan för att få ett bra liv sedan.

I nyutkomna boken Marshmallowtestet skriver forskaren Walter Mischel, som var den som utvecklade experimentet, om sin egen och andras forskning kring uppskjutna belöningar. Inte otippat visar det sig vara betydligt mer komplext än ”härda ut och du ska rikligen belönas.” Exempelvis konstaterar han att det för barn som har erfarenheter av att vuxna är opålitliga, kan vara högst rationellt att äta upp vad som erbjuds innan det försvinner.

Mischel förklarar sedan vilka komponenter det är som hjälper barn att skjuta upp belöningar. Han pekar på kreativitetens betydelse. De barn som klarade att vänta använde sin fantasi för att hitta på lekar och distraktioner. Barn som får hjälp att lära sig sådana tekniker blir snabbt bättre på att vänta också de.

Mischel förklarar att vår motivation spelar en mycket stor roll för vår förmåga att skjuta upp njutningar. Om vi ser ett åtråvärt mål så blir det lättare att vänta; och de barn som hjälps att se en mening med att kämpa nu för att uppnå något längre fram blir också duktigare på det. Det blir även lättare att uppnå mål om man har roligt längs vägen. Annat som spelar in är självförtroende och sociala förhållanden. Barn som lever under långvarig stress orsakad av fattigdom och utsatthet har lägre förmåga att skjuta upp belöningar, påpekar Mischel, som anser att det lyfter ansvaret till en högre nivå. Vi kan inte kräva av svårt stressade barn att de ska planera för framtiden innan vi givit dem rimliga förutsättningar att klara det.

Slutsatsen att vi måste tjata på barn att härda ut och göra mer läxor för att få ett bra yrke som vuxna skulle alltså hellre kunna bytas ut till att vi behöver hjälpa barn att ställa upp mål, hitta sin egen motivation, utveckla fantasi och kreativitet samt att vi måste skapa rimliga livsvillkor för alla.

Och slutligen: Walter Mischel slår ett slag för att njuta mer i stunden. Han skriver att en ständig väntan kan bli kvävande: ”ett glädjelöst liv av uppskjutna nöjen, glada tidsfördriv som nobbats, känslor som inte upplevts, möjliga liv som inte levats”.

Ja, livet måste levas NU, också. Om vi år ut och år in, hela vägen fram till godsakerna, har haft tråkigt så kanske den eftersträvade framgången inte riktigt blir värd sitt pris.

 

Som krönika i GP idag.

Vissa anstränger sig så de blir blå och gröna men klarar sig inte ändå!

Eva-Lotta skola , , ,

På SVT opinion skriver en rektor klokt om att hennes uppgifter faktiskt inte bara är att undervisa och bedöma. Bra! Jag är så vansinnigt trött på alla beskäftiga krönikor om att föräldrar och elever är bortskämda, borde hålla käften och lära sig lyda och anstränga sig. Vissa anstränger sig så de blir blå och gröna men klarar sig inte ändå! Vissa får faktiskt inte det stöd de behöver! Vissa elever mår psykiskt dåligt och kan inte bli behandlade enbart som små lärmaskiner av de vuxna de möter (oavsett om personen råkar vara lärare eller ej)! 

Lärarjobbet är ett relationsyrke. Den som inte kan acceptera det bör inte bli lärare. Goda relationer är dessutom en väldokumenterat viktig faktor för effektiv undervisning.

Visst finns det jobbiga föräldrar som tjafsar i onödan men det finns också föräldrar som med all rätt lägger sig i vad som händer deras barn på skoltid. Världen är för sjutton inte svartvit.

Så här formulerar rektorn Annika Hedås Falk sig:

”Men vi får nog sluta låtsas som att läraryrket bara handlar om att planera fantastiska lektioner, genomföra dem inför en tacksam publik för att sedan i lugn och ro bedöma elevernas arbete.

Läraryrket innebär också att motivera de omotiverade, att lösa konflikter, trösta, tjata och skälla – ja, både uppfostra och lära ut. Men allt det vägs upp av den enorma tillfredställelse det är att känna att man är en del i att forma framtiden.”

Fuck skolan

Eva-Lotta Uncategorized , , , ,

Pisaresultaten tycks för många som är engagerade i skolpolitik och -debatt numera inte bara vara en mätare utan själva målet med att gå i skolan. Vår tid är mät- och konkurrensfixerad och så fort vi öppnar för rankingsystem så slår tävlingslusten till hos många. Men vilken anledning har vi att tävla mot andra länder i matte, modersmål och problemlösning? Ingen, tycker eleverna, om man ska tro den undersökning som DN nyligen lät genomföra. Elevernas resultat på de nationella proven jämfördes med deras Pisa-värden. Det visade sig att många elever som presterar mycket bra på de nationella proven gör betydligt sämre ifrån sig på Pisa. När de sedan intervjuas kommer en helt logisk förklaring. Pisa-proven görs i årskurs nio, samtidigt som tolv nationella prov. Eleverna är provtrötta och ser inget skäl att anstränga sig på Pisa-proven eftersom de inte är betygsgrundande. DN berättar om elever som svarat på måfå och som frågar varför de ska göra prov helt i onödan.

Ja, varför ska de det, egentligen? Tänk om det inte är enbart för att eleverna är dåliga som de skriver låga resultat på Pisa-proven utan för att de är trötta och rationella (det ger dem ju inget att tävla i Pisa)? Och tänk om eleverna sitter inne med relevanta svar på fler av skolans problem utan att vi får veta det eftersom deras röster så sällan hörs?

Författaren Eija Hetekivi Olsson och fotografen Jerker Andersson bidrar med sin nyutkomna bok Fuck skolan till att ändra på det. De har pratat med elever i Göteborgs förorter och även låtit dem skriva ner sina egna tankar om skolan samt fotografera sin vardag. Boken är inte stort mer än ett häfte men sprängfylld med tankar och känslor. Den består nästan uteslutande av citat, från elever men också från några skolpolitiker. Utgångspunkten är de många skolbränderna i Sverige. I genomsnitt brinner det varje dag i en svensk skola och Göteborg toppar statistiken. Eleverna i boken får reflektera kring varför det är så. De tror att elever tänder eld i skolan (bara en röst kommer från någon som själv tänt på) för att de vill få uppmärksamhet, för att de är frustrerade och vill bli lyssnade till: ”Jag vet att dom som sätter eld i skolan gör det för att dom hatar skolan. Det är det dom vill säga. När inget händer bränner dom i skolan. Det är som ett skrik.” Av de 454 elever som svarat på Hetekivi Olssons och Anderssons frågor är bara 33 nöjda med sin skola. Orsaker de anger till missnöjet är slitna och ostädade lokaler, dålig skolmat, lärare som saknar kunskaper, vuxna som inte bryr sig om dem, är orättvisa eller särbehandlar elever, bristande läromedel, för mycket stress och press och för höga krav.

Ingen elev försvarar dem som tror att eld löser problem men de försöker förklara. Ganska ofta är deras svar banala och mindre väl genomtänkta men här finns också många kloka synpunkter som inte bara handlar om egna oförrätter utan också om hur känslan av att inte räknas och inte bli sedd påverkar självförtroende och förmåga att lära: ”Lärarna skiter i våra åsikter. Vissa i vår klass har tagit upp detta med rektorn men inget har hänt. Är våra åsikter värdelösa? (…) Och är det okej att min klasskompis behöver byta skola för att vår skola är för snål att köpa in specialpedagog? Nä! Det är diskriminering. Samma diskriminering som när man behandlar elever olika.”

Nyligen skrev Lena Andersson en ledare i DN där hon tog upp ett av skolans grundläggande dilemman; att skolgång är både en skyldighet och en rättighet. Hon tycks landa i slutsatsen att skolan bör vara frivillig: ”Förväntningar på studiemotivation och ansträngning blir bara till ynkliga vädjanden om de inte kan paras med tydlighet: ’Du behöver inte vara här. Och du får inte vara här om du hindrar andra. Men är du här så gör vi vad vi har avtalat. Då är mina resurser dina’.”

Jag håller definitivt inte med om den slutsatsen – så länge vi vill skapa ett jämlikt samhälle måste vi dras med skolans paradoxala sammanblandning av tvång och frigörelseprojekt – däremot instämmer jag till fullo i att det dubbla budskapet är problematiskt. Ena stunden ska barn vara tacksamma för att de får gå i skolan, andra ska de lära sig veta hut och underkasta sig plikten att närvara och lära.

Det finns anledning att återkommande reflektera över hur vi ska hantera den kombination av plikt och privilegium som den svenska skolan medför – och det bör ske också tillsammans med eleverna. De behöver få syn på de strukturer och förväntningar som styr deras vardag, och hjälp att sätta ord på hur det påverkar dem. Tvång utgör en dålig startpunkt för lärande och för att eleverna ska kunna uppleva tacksamhet och mening med något som faktiskt är en plikt måste skolan se och lyssna och vara beredd att lirka, lotsa och stötta. Skolan måste också ständigt vara redo att förklara meningen med att lära och att hjälpa eleverna att kombinera sina egna mål med skolans. Annars kommer det nog att fortsätta brinna, hur mycket straff skolan än har att ta till.

”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!” skriver en elev i Fuck skolan. Den politiker som vill ha konkreta förslag på hur det ska gå till kan med fördel läsa boken. Eller själv prata med eleverna – och komma ihåg att lyssna och ta dem på allvar.

I GP förra veckan

Om Död på distans och tysta manifestationer

Eva-Lotta Uncategorized , , , , ,

Om någon undrar varför jag tycker det är så viktigt att barn lär sig att ifrågasätta och vara olydiga, och varför skolan bör träna barn inte bara i faktakunskaper utan också i empati och i att sätta sig in i andras liv och känslor så kan man gärna se den norska dokumentären Död på distans. Om drönarattacker i Pakistan, om dem som skjuts ner och dem som skjuter ner. Om att ta ansvar för sina egna handlingar och om att inte börja avhumanisera andra människor. Precis samma saker som jag skrivit om i min bok Resan från mörkrets hjärta.

 

Igår och idag har jag för övrigt deltagit i tysta manifestationer när Jimmie Åkesson torgtalat i min hemkommun. På båda ställena gick det lugnt och städat till och det kändes fantastiskt att se att så många vill visa att de vill att Sverige ska vara ett öppet och välkomnade land! De tysta manifestationerna är genialiska. Utan att störa, hota eller försöka hindra någon annan från att tala så visar man ändå tydligt sitt avståndstagande. Ingen hjälp till sd att bygga martyrskap och beskylla sina motståndare för extremism alltså. 

 

 

Filosofisamtal i stället för straff

Eva-Lotta Uncategorized , , , , , , , ,

För några år sedan besökte jag ett filosofisamtal för barn på Södra teatern i Stockholm.

I en ring resonerade ett femtontal barn mellan nio och tolv år om rättvisa utifrån en kort historia om fyra barn som hittat en värdefull ljusstake som de alla ville ha. Samtalet var engagerat och animerat och barnen pratade ofta i mun på varandra.

”Det är ett bättre argument att man behöver den än att man bara vill ha den”, slog en flicka fast. Ett annat barn föreslog att de kanske kunde turas om att ha ljusstaken, medan flera andra tyckte att den som hade minst saker innan borde få den.

Kursledare för samtalen var Liza Haglund. Hon är filosof vid Södertörns högskola och har skrivit flera böcker om filosofi för både barn och vuxna. Tillsammans med Anders J Persson och Isak Benyamine är hon också redaktör för nyutkomna antologin Att slippa tänka själv. Filosofiska samtal som undersökande gemenskaper i skolan. Inom projektet Ung filosofi i skolan och genom högskolekursen Kritiskt tänkande kring värdegrundsfrågor har de hjälpt lärare att komma igång med filosofisamtal med elever.

I samtalen tränas barnen till att tänka självständigt, våga ifrågasätta normer och inte minst att se sitt eget ansvar. Idéer ställs mot varandra och deltagarna får övning i att ta ställning till argument och bilda sig egna uppfattningar, med varandra och läraren som bollplank.

Ett exempel på en historia som tas som utgångspunkt för samtal:

”Roy ser en blödande man i vägkanten. Han är rädd om sin nya bil och kör därför förbi och lämnar honom där. Väl hemma öppnar Roy ett brev från Röda korset. Det berättar om en naturkatastrof i Afrika och Roy ombes att skänka 500 kronor för att rädda en familj från svält. Han slänger brevet i soporna. Vilken av handlingarna är värst?”

Eleverna uppmuntras också i samtalen att själva komma med funderingar som kan utgöra ämnen för diskussioner i gruppen. Det kan bli frågeställningar som ”Varför knarkar människor?” och ”Vad är en vän?”.

Lärarens roll är att i sokratisk tradition fördjupa samtalet med frågor och skapa förutsättningar för intellektuell och moralisk utveckling.

Under filosofisamtalet på Södra teatern var Liza Haglund noga med att se till att alla kom till tals. Rundor, då alla fick prata utan att bli avbrutna, varvades med fri diskussion genom handuppräckning. Hon återkopplade flitigt till vad barnen framfört tidigare och bad dem upprepa vad andra sagt, men med egna ord. Hela tiden uppmuntrade hon dem att ställa frågor till varandra.

Metoden anknyter förutom till Sokrates också till sociologen Jürgen Habermas tankar om deliberativ demokrati, eller samtalsdemokrati, som handlar om att skapa sammanhang där det inte finns någon kamp om makt och gruppens tänkande kring samhället kan utvecklas i ett samspel.

I höstas kom boken Den barnsliga relativismen. Intellektuell dygd eller lättja?, av filosoferna Ragnar Ohlsson och Kian Sigge. Också den handlar om filosofisamtal för barn och är en fördjupad granskning av både vad filosofisamtalen kan ge och vilka konkreta problem som kan uppstå i klassrummen. Författarna visar att filosofisamtal har goda effekter på barns lyssnande och tänkande och att flertalet lärare och elever anser att det är både utvecklande och roligt med filosofisamtal – men också att det finns de som tycker det är obegripligt eller tråkigt. En del lärare upplever det som svårt att få igång samtalen eller att lyckas fördjupa dem.

Arbetet med filosofisamtal i skolan är ännu bara i sin linda och lider av barnsjukdomar som bland annat har med bristande vana hos lärare och elever att göra. Upplägget kan och behöver utvecklas vidare och det är så klart en krångligare process än att införa mer tvång och hot i undervisningen.

Nyligen tillsatte utbildningsminister Jan Björklund en utredning som ska titta på hur skollagens disciplinära åtgärder – kvarsittning, utvisning ur klassrummet, skriftlig varning, avstängning och beslagtagande av föremål – har implementerats ute på skolorna. Det vittnar om att orsaken till den bristande arbetsron främst anses vara barns illvilja och brist på lydnad.

Kanske går det att i stället betrakta skolans ordningsproblem som en naturlig följd av att en gammaldags auktoritär stil inte längre vare sig fungerar eller går ihop med hur läroplanen stadgar att man ska arbeta i skolan.

Skolan bör inte bara ses som en plats att förvara barn – och samtidigt förvandla dem till framtida produktionsenheter – utan också som ett sätt att bygga ett samhälle.

Vi behöver inte fler anpassliga människor, utan sådana som kan lyssna, tänka själva, fatta välgrundade och moraliska beslut och använda logik och resonemang för att ifrågasätta både sig själva och andra. Som en elev intervjuad i boken Att slippa tänka själv uttrycker det:

”Det har väckt djupare tankar i mig och jag kan ofta gå och tänka på det vi diskuterat i filosofin. Man lär känna sig själv genom sina tankar och lär sig inse vart man står i olika frågor. Det gav mig mycket att lyssna på andras åsikter.”

I jakten på ett gott arbetsklimat för eleverna kan filosofisamtal kanske bli en mer angenäm, hållbar och långsiktig lösning än hot om straff.

 

I Obs i P1 igår.