I en ring resonerade ett femtontal barn mellan nio och tolv år om rättvisa utifrån en kort historia om fyra barn som hittat en värdefull ljusstake som de alla ville ha. Samtalet var engagerat och animerat och barnen pratade ofta i mun på varandra.

”Det är ett bättre argument att man behöver den än att man bara vill ha den”, slog en flicka fast. Ett annat barn föreslog att de kanske kunde turas om att ha ljusstaken, medan flera andra tyckte att den som hade minst saker innan borde få den.

Kursledare för samtalen var Liza Haglund. Hon är filosof vid Södertörns högskola och har skrivit flera böcker om filosofi för både barn och vuxna. Tillsammans med Anders J Persson och Isak Benyamine är hon också redaktör för nyutkomna antologin Att slippa tänka själv. Filosofiska samtal som undersökande gemenskaper i skolan. Inom projektet Ung filosofi i skolan och genom högskolekursen Kritiskt tänkande kring värdegrundsfrågor har de hjälpt lärare att komma igång med filosofisamtal med elever.

I samtalen tränas barnen till att tänka självständigt, våga ifrågasätta normer och inte minst att se sitt eget ansvar. Idéer ställs mot varandra och deltagarna får övning i att ta ställning till argument och bilda sig egna uppfattningar, med varandra och läraren som bollplank.

Ett exempel på en historia som tas som utgångspunkt för samtal:

”Roy ser en blödande man i vägkanten. Han är rädd om sin nya bil och kör därför förbi och lämnar honom där. Väl hemma öppnar Roy ett brev från Röda korset. Det berättar om en naturkatastrof i Afrika och Roy ombes att skänka 500 kronor för att rädda en familj från svält. Han slänger brevet i soporna. Vilken av handlingarna är värst?”

Eleverna uppmuntras också i samtalen att själva komma med funderingar som kan utgöra ämnen för diskussioner i gruppen. Det kan bli frågeställningar som ”Varför knarkar människor?” och ”Vad är en vän?”.

Lärarens roll är att i sokratisk tradition fördjupa samtalet med frågor och skapa förutsättningar för intellektuell och moralisk utveckling.

Under filosofisamtalet på Södra teatern var Liza Haglund noga med att se till att alla kom till tals. Rundor, då alla fick prata utan att bli avbrutna, varvades med fri diskussion genom handuppräckning. Hon återkopplade flitigt till vad barnen framfört tidigare och bad dem upprepa vad andra sagt, men med egna ord. Hela tiden uppmuntrade hon dem att ställa frågor till varandra.

Metoden anknyter förutom till Sokrates också till sociologen Jürgen Habermas tankar om deliberativ demokrati, eller samtalsdemokrati, som handlar om att skapa sammanhang där det inte finns någon kamp om makt och gruppens tänkande kring samhället kan utvecklas i ett samspel.

I höstas kom boken Den barnsliga relativismen. Intellektuell dygd eller lättja?, av filosoferna Ragnar Ohlsson och Kian Sigge. Också den handlar om filosofisamtal för barn och är en fördjupad granskning av både vad filosofisamtalen kan ge och vilka konkreta problem som kan uppstå i klassrummen. Författarna visar att filosofisamtal har goda effekter på barns lyssnande och tänkande och att flertalet lärare och elever anser att det är både utvecklande och roligt med filosofisamtal – men också att det finns de som tycker det är obegripligt eller tråkigt. En del lärare upplever det som svårt att få igång samtalen eller att lyckas fördjupa dem.

Arbetet med filosofisamtal i skolan är ännu bara i sin linda och lider av barnsjukdomar som bland annat har med bristande vana hos lärare och elever att göra. Upplägget kan och behöver utvecklas vidare och det är så klart en krångligare process än att införa mer tvång och hot i undervisningen.

Nyligen tillsatte utbildningsminister Jan Björklund en utredning som ska titta på hur skollagens disciplinära åtgärder – kvarsittning, utvisning ur klassrummet, skriftlig varning, avstängning och beslagtagande av föremål – har implementerats ute på skolorna. Det vittnar om att orsaken till den bristande arbetsron främst anses vara barns illvilja och brist på lydnad.

Kanske går det att i stället betrakta skolans ordningsproblem som en naturlig följd av att en gammaldags auktoritär stil inte längre vare sig fungerar eller går ihop med hur läroplanen stadgar att man ska arbeta i skolan.

Skolan bör inte bara ses som en plats att förvara barn – och samtidigt förvandla dem till framtida produktionsenheter – utan också som ett sätt att bygga ett samhälle.

Vi behöver inte fler anpassliga människor, utan sådana som kan lyssna, tänka själva, fatta välgrundade och moraliska beslut och använda logik och resonemang för att ifrågasätta både sig själva och andra. Som en elev intervjuad i boken Att slippa tänka själv uttrycker det:

”Det har väckt djupare tankar i mig och jag kan ofta gå och tänka på det vi diskuterat i filosofin. Man lär känna sig själv genom sina tankar och lär sig inse vart man står i olika frågor. Det gav mig mycket att lyssna på andras åsikter.”

I jakten på ett gott arbetsklimat för eleverna kan filosofisamtal kanske bli en mer angenäm, hållbar och långsiktig lösning än hot om straff.

I Obs i P1 igår.