Nu har jag sett alla tre delarna av De utvalda barnen (SVT Dokument inifrån om waldorfskolan Solvik). Oerhört upprörande och omskakande. Att de fick hållas så länge. Att det blev som en sekt där även de som var offer var lojala och försökte göra vad de uppfattade att skolan tyckte var rätt. Vi människor är så komplexa och så utsatta i all vår längtan efter att höra till och passa in. 

Jag är oerhört tacksam att mina föräldrar inte satte mig i någon Waldorfskola. Jag uppfattar det som en rätt auktoritär pedagogik, i en konstig kombination med andlighet och mystik, och har aldrig varit förtjust. Ännu mindre så efter att ha sett denna granskning (även om Solvik var extrem). 

Men jag har medan jag tittat tänkt mycket på min egen skoltid också. I alldeles vanliga kommunala skolor. På alla som for illa där, på grund av mobbning, utfrysning, känslor av att inte vara värd något. På vilka barn som ansågs som idealbarn och höjdes till skyarna, vilka som inte blev sedda och vilka som betraktades som besvärliga och misslyckade. Nej, inte alls lika extremt uttalat, och inte alls med de konstiga, esoteriska underströmmarna, och kanske med färre offer (och de flesta fick i alla fall vettiga grundläggande kunskaper med sig) men allt kanske inte är bara bra med mainstreamskolorna heller. Och om Solvik gått åt rätt håll de senaste åren så uppfattar jag tyvärr att många vanliga skolor gått åt fel håll, med mer skuldbeläggande av barn, mer hårdhet, mer krav, mindre stöd, mindre resurser, mer press, mer fyrkantighet. 

Så vilka är idealbarnen i dagens alldeles vanliga skola? Vilka sorters begåvning räknas, vilka ses som mindre värda? Vilka är de som far illa? Och vad gör vi åt det?