Pisaresultaten tycks för många som är engagerade i skolpolitik och -debatt numera inte bara vara en mätare utan själva målet med att gå i skolan. Vår tid är mät- och konkurrensfixerad och så fort vi öppnar för rankingsystem så slår tävlingslusten till hos många. Men vilken anledning har vi att tävla mot andra länder i matte, modersmål och problemlösning? Ingen, tycker eleverna, om man ska tro den undersökning som DN nyligen lät genomföra. Elevernas resultat på de nationella proven jämfördes med deras Pisa-värden. Det visade sig att många elever som presterar mycket bra på de nationella proven gör betydligt sämre ifrån sig på Pisa. När de sedan intervjuas kommer en helt logisk förklaring. Pisa-proven görs i årskurs nio, samtidigt som tolv nationella prov. Eleverna är provtrötta och ser inget skäl att anstränga sig på Pisa-proven eftersom de inte är betygsgrundande. DN berättar om elever som svarat på måfå och som frågar varför de ska göra prov helt i onödan.
Ja, varför ska de det, egentligen? Tänk om det inte är enbart för att eleverna är dåliga som de skriver låga resultat på Pisa-proven utan för att de är trötta och rationella (det ger dem ju inget att tävla i Pisa)? Och tänk om eleverna sitter inne med relevanta svar på fler av skolans problem utan att vi får veta det eftersom deras röster så sällan hörs?
Författaren Eija Hetekivi Olsson och fotografen Jerker Andersson bidrar med sin nyutkomna bok Fuck skolan till att ändra på det. De har pratat med elever i Göteborgs förorter och även låtit dem skriva ner sina egna tankar om skolan samt fotografera sin vardag. Boken är inte stort mer än ett häfte men sprängfylld med tankar och känslor. Den består nästan uteslutande av citat, från elever men också från några skolpolitiker. Utgångspunkten är de många skolbränderna i Sverige. I genomsnitt brinner det varje dag i en svensk skola och Göteborg toppar statistiken. Eleverna i boken får reflektera kring varför det är så. De tror att elever tänder eld i skolan (bara en röst kommer från någon som själv tänt på) för att de vill få uppmärksamhet, för att de är frustrerade och vill bli lyssnade till: ”Jag vet att dom som sätter eld i skolan gör det för att dom hatar skolan. Det är det dom vill säga. När inget händer bränner dom i skolan. Det är som ett skrik.” Av de 454 elever som svarat på Hetekivi Olssons och Anderssons frågor är bara 33 nöjda med sin skola. Orsaker de anger till missnöjet är slitna och ostädade lokaler, dålig skolmat, lärare som saknar kunskaper, vuxna som inte bryr sig om dem, är orättvisa eller särbehandlar elever, bristande läromedel, för mycket stress och press och för höga krav.
Ingen elev försvarar dem som tror att eld löser problem men de försöker förklara. Ganska ofta är deras svar banala och mindre väl genomtänkta men här finns också många kloka synpunkter som inte bara handlar om egna oförrätter utan också om hur känslan av att inte räknas och inte bli sedd påverkar självförtroende och förmåga att lära: ”Lärarna skiter i våra åsikter. Vissa i vår klass har tagit upp detta med rektorn men inget har hänt. Är våra åsikter värdelösa? (…) Och är det okej att min klasskompis behöver byta skola för att vår skola är för snål att köpa in specialpedagog? Nä! Det är diskriminering. Samma diskriminering som när man behandlar elever olika.”
Nyligen skrev Lena Andersson en ledare i DN där hon tog upp ett av skolans grundläggande dilemman; att skolgång är både en skyldighet och en rättighet. Hon tycks landa i slutsatsen att skolan bör vara frivillig: ”Förväntningar på studiemotivation och ansträngning blir bara till ynkliga vädjanden om de inte kan paras med tydlighet: ’Du behöver inte vara här. Och du får inte vara här om du hindrar andra. Men är du här så gör vi vad vi har avtalat. Då är mina resurser dina’.”
Jag håller definitivt inte med om den slutsatsen – så länge vi vill skapa ett jämlikt samhälle måste vi dras med skolans paradoxala sammanblandning av tvång och frigörelseprojekt – däremot instämmer jag till fullo i att det dubbla budskapet är problematiskt. Ena stunden ska barn vara tacksamma för att de får gå i skolan, andra ska de lära sig veta hut och underkasta sig plikten att närvara och lära.
Det finns anledning att återkommande reflektera över hur vi ska hantera den kombination av plikt och privilegium som den svenska skolan medför – och det bör ske också tillsammans med eleverna. De behöver få syn på de strukturer och förväntningar som styr deras vardag, och hjälp att sätta ord på hur det påverkar dem. Tvång utgör en dålig startpunkt för lärande och för att eleverna ska kunna uppleva tacksamhet och mening med något som faktiskt är en plikt måste skolan se och lyssna och vara beredd att lirka, lotsa och stötta. Skolan måste också ständigt vara redo att förklara meningen med att lära och att hjälpa eleverna att kombinera sina egna mål med skolans. Annars kommer det nog att fortsätta brinna, hur mycket straff skolan än har att ta till.
”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!” skriver en elev i Fuck skolan. Den politiker som vill ha konkreta förslag på hur det ska gå till kan med fördel läsa boken. Eller själv prata med eleverna – och komma ihåg att lyssna och ta dem på allvar.
Eva-Lotta Hultén 