Ayn Rand och den banala objektivismen

Jag har den senaste veckan ägnat mig åt att läsa Ayn Rands Och världen skälvde. Nedan några reflektioner.

 

Dagny Taggart har alltid känt att hon är lite smartare än andra människor. Hela sitt liv har hon fått kämpa mot bland andra sin bror Jim, som är vd för familjeföretaget Taggart transcontinental. Dagny är, trots att hon är kvinna, driftschef och hon har stora visioner för tågtrafiken i bolaget. Nya linjer ska öppnas och nya spår ska läggas, av reardenmetall, nyligen uppfunnen av en annan framgångsrik företagsledare, Hank Rearden. Jim trilskas och tycker att de ska tänka på säkerheten och ta samhällsansvar och annat trams.

I mastodontverket Och världen skälvde (1163 sidor i den tryckning jag läste boken) får man följa Dagnys kamp för att förverkliga sina visioner. Inte bara Jim motarbetar henne; hon hindras också av en hel drös andra korkade människor i olika maktpositioner samt av att flertalet arbetare är lata (och korkade). De ädla, renhåriga tävlande ställs mot dem som vill fuska (det vill säga bland annat samarbeta eller hålla sig till försiktighetsprincipen och inte köra tåg på en bro byggd av en metall vars hållfasthet inte har prövats av något annat än Dagnys omdöme). Men värst av allt är att den ena superbegåvade människan efter den andra tycks försvinna spårlöst och lämna samhället åt sitt öde (utan dessa övermänniskor faller världen samman). Det visar sig att de flytt till en dal i Colorado där de på initiativ av geniet John Galt bygger upp sitt eget samhälle för att slippa utnyttjas av orättvisa och dumma medelmåttor som inte har vett att uppskatta dem. I dalen är alla så rationella att allt fungerar friktionsfritt och lärda professorer tar glatt underkvalificerade jobb på halvtid och sköter sin forskning på den andra tiden. Hantverksyrken är så lätta att lära sig att vem som helst av dessa supermänniskor lätt tar sig an dem och klarar dem galant. ”Ge” är ett förbjudet ord i dalen. Alla relationer bygger på någon form av affärsuppgörelser, alla litar på varandra och ingen lurar någon annan.

Först när undermänniskorna utanför dalen är komplett överbevisade om sin inkompetens och helt underkastat sig de regler (eller snarare den frånvaro av regler) som de genialiska övermänniskorna kräver så nedlåter de sig att komma tillbaka – och genom sin ädla egoism rädda världen (alltså inte av godhet utan av profithunger).

 

Det är i korta drag storyn i Ayn Rands bok Och världen skälvde. Rand var ryska som emigrerade till USA och först arbetade i Hollywood, både som skådespelare och med olika ströjobb. 1936 debuterade hon som författare och fick sitt genombrott några år senare med boken Urkällan. 1957 kom Och världen skälvde och den har sedan dess blivit mycket läst och omdebatterad för sina visioner av hur ett bra samhälle fungerar. Rands tes är att egoism är något gott, att beskattning och omfördelning är stöld och att konkurrens är det högsta goda. Det har gjort henne till en av avregleringens guruer och i hennes sektliknande fankrets ingår bland andra Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Men Rand överlevde 80-talets yuppieera och fortsatte att trollbinda unga nyliberaler. I Sverige har bland andra Annie Lööf, partiledare för centern samt den nyliberale författaren och debattören Johan Norberg förklarat sig beundra Ayn Rand.

Rands bok är en lång(randig) hyllning av övermänniskan, han (de geniala kvinnorna i hennes bok är få) som är duktig på allt och dessutom lång och vacker, men hela tiden hålls tillbaka av medelmåttorna. Medelmåttorna är i sin tur småsinta, missunnsamma och avundsjuka på genierna som upprätthåller världen. De gör också sådana föraktliga saker som att ge pengar till tiggare (som naturligtvis är otacksamma), arbeta med välgörenhet och tro på fördelningspolitik. Självklart är de oftast också fula (om de är vackra så kan det vara ett tecken på att de är oförlösta övermänniskor).

Om alla agerar egoistiskt och ständigt konkurrerar med varandra så blir världen rättvis, är Rands budskap. ”Rikedom är produkten av någons förmåga att tänka.” Alla får precis det de förtjänar. Kärlek är också något rationellt i Ayn Rands värld. Riktig kärlek handlar om beundran. Bara den som gör sig förtjänt av det bör älskas. Hennes hjältinna Dagny kan egentligen inte älska, bara beundra (i verkliga livet visade sig Ayn Rand ha svårt att leva upp till sin egen ideala rationalitet: när hennes betydligt yngre älskare lämnade henne hamnade hon i känslomässigt kaos). Naturligtvis gör Rand en poäng av att få fram hur korkade människor som tänker annorlunda om kärlek är. Hon sitter nämligen inne med sanningen också om vad begrepp som godhet, ondska, kärlek och rättvisa faktiskt innebär – och vad som är den riktiga sanningen är inget hon låter underförstå utan det skrivs tydligt ut i texten. För att hylla intelligens så mycket som hon gör så tillåter sig Ayn Rand att skriva ganska korkat (eller så utgår hon från att läsarna är trögfattade).

 

 

Rands bok är alldeles för lång, porträtten är platta, det råder fullkomlig avsaknad av nyanser mellan svart och vitt och handlingen är omständlig utan att för den skull vara det minsta avancerad. Det är knappast för sina litterära kvaliteter boken blivit så läst utan för sin utopiska vision om hur världen borde fungera. Hennes filosofi har givits namnet objektivism och gör anspråk på att tala om vad som är den objektiva sanningen om det mesta som rör samhället. ”Förnuft”, ”rationalitet” och ”frihet” hyllas och alla som inte köper Rands definition av de orden förklaras vara dumma och irrationella. På så vis drillar hon sina läsare i att inte ifrågasätta det hon skriver, eftersom den som gör det automatiskt är ointelligent. Enkelt. Rand arbetar precis som vilken sektledare som helst. Hon talar om för sina läsare att de antingen är med eller emot henne. Ifrågasättande kan inte tolereras för då hör man inte längre till. Väljer man däremot att hänge sig så är man upphöjd och utvald. Och ges rätten att betrakta sig smartare än alla andra, som inte förstår.

 

Trots Ayn Rands hyllningar av logiken så är mycket i boken ganska ologiskt. När undermänniskor misslyckas är det deras eget fel, när övermänniskor misslyckas är det undermänniskornas fel. När egoister samarbetar är det ädelt, när altruister eller fattiga gör det är det farligt. När arbetare tar till våld är det avskyvärt, när kapitalister gör det är det föredömligt. När övermänniskor avsiktligt förstör egendom (för att straffa undermänniskorna) är det gott, när undermänniskor (av klantighet) gör samma sak är det föraktligt. När en företagsledare bestämmer lönerna så blir de automatiskt rättvisa, om facket blandar sig i blir de automatiskt orättvisa. Det som skiljer en övermänniska från en undermänniska är alltså inte främst hur väl de lyckas utan snarare vilket samhällssystem och vilka värden de tror på. Tror de på rätt saker så rättfärdigar det det mesta de tar sig för. Saker kan också bli rätt för att rätt människor håller dem för sanna.

Här och var hemfaller författaren åt ren komik. Som när hon hävdar att guld och silver är ”objektiva värden” och att det är därför som bara de gäller som betalningsmedel i supermänniskornas dal. Men vilket objektivt värde representerar egentligen guld? I samma stund som människor slutar hålla guld högt så mister det ju allt värde utöver bruksvärdet. Att guld och silver anses mer värdefulla än många andra metaller handlar om människors tro på dess värde. Rationellt? Knappast. Ayn Rand bortser också helt ifrån att vad som är rationellt beror på vilka mål man har. I hennes värld är rationalitet något fristående och objektivt. Men för att ta exempel som Rands fans borde förstå: vill man producera varor till så lågt pris som möjligt är ett visst tillvägagångssätt rationellt. Vill man i stället producera varor av så god kvalitet som möjligt så är det troligt att det behövs ett annat sätt. Det som är en rationell handling i ena fallet kan vara irrationell i den andra. Och för att sedan gå över till ett exempel som randianer antagligen har svårare att greppa: om man har som mål att leva i ett jämlikt samhälle så blir det rationella något helt annat än om ens mål är rätten för alla att maximera sin egen ekonomisk vinning på andras bekostnad.

Det existerar helt enkelt ingen objektiv rationalitet som är fristående från sina mål. Ayn Rands anspråk på att sitta inne med objektiva sanningar om samhället är löjligt.

 

Det är för övrigt ganska talande att barn är fullkomligt frånvarande i Och världen skälvde. Det är svårt att få omsorg om barn att passa in i ett universum där allt löses med affärsuppgörelser. Hur hade den friktionsfria tillvaron i supermänniskornas dal utvecklats om det börjat födas barn där? Kanske rentav barn med särskilda behov, barn med olika funktionshinder? Hade de fått stanna kvar, trots sin undermänniskokvalitet? Och hur hade man hanterat dem – och alla andra barn? Hur reglerar man över huvud taget en relation mellan barn och föräldrar i en värld à la Rand? Människans fortplantning är trots allt en ganska central del i såväl individers liv som i samhällslivet så att det helt förbigås när man ändå låter breda ut sig på över tusen sidor tyder på att man missat något fundamentalt.

Många före mig har kallat Ayn Rands människosyn för obehaglig. Jag sällar mig till dem. Dessutom är hennes filosofi banal och korkad.

9 reaktioner på ”Ayn Rand och den banala objektivismen

  1. Nästan all ny teknik i världen kommer ur statligt finansierade forskningsprojekt. Det amerikanska försvaret var till exempel den enda kunden och finansiären av datorer under årtionden.
    De Gaulle sa träffande, att om man lät industrins chefer sköta ekonomin på egen hand så skulle de främst tillverka konservöppnare. Övermänniskor, eller inte, det är statlig planering och byråkrati som skapar förutsättningar för större teknikutveckling. En marknad som lämnas åt sig själv upphör dessutom att vara marknad.

    Kapitalisternas föreställning av övermänniskan rimmar också illa med darwinismen. Det är inte de starkaste som överlever utan de mest anpassade. Det är inte IQ eller förmögenhet som är måttet på framgång, i biologisk mening, utan om man har barn som i sin tur lyckas få barn. Och inget tyder på att rika med hög iq skulle ha fler barn än fattiga och korkade. Ur biologisk synvinkel är övermänniskan snarare en undermänniska.

    Gilla

  2. Ja, det finns mycket att ifrågasätta vad gäller verklighetsförankringen både i Rands syn på hur människor fungerar och hur beroenden och framsteg i ett samhälle uppstår och ser ut.

    Även vad som är framgång i social mening går ju att diskutera. Att inte kunna umgås med behållning med fler än ett litet fåtal för att man känner sig så överlägsen räknas inte som ett lyckat liv i min värld. Att reagera med ett harmset ”Då tänker inte ja va me'” när man inte får som man vill, i stället för att resonera och satsa på att övertyga känns väl inte heller som ett mått på en framgångsrik personlighet.

    Det är intressant att ett av bokens återkommande motton är ”kontrollera dina premisser” , men själv verkar Rand inte tro att hennes egna har någon betydelse – hennes värderingar och premisser är liksom själva måttstocken för objektivitet.

    Gilla

  3. Även hennes essäer verkar vara helt befängda. Hon hävdar på fullt allvar att varken barn eller kvinnor exploaterades under den industriella revolutionen. (Capitalism The unknown ideal, s113) För att ta ett exempel efter att ha bläddrat på måfå. Jag är normalt rätt förtjust i folk som vågar vara provokativa men hennes är inte särskilt stimulerande. Problemet med Rand belyser problemet med samhällsdebatten i stort nuförtiden. Det enda intressanta är kanske bara varför personer som Annie Lööf tar henne på allvar. Men problemet med så kallade zombieteorier är ju betydligt större än Rand.

    Gilla

    • Det räcker ju inte bara med att vara provokativ och anspråksfull…

      Ja, hur någon kan ta henne på allvar är svårt att förstå. Ännu konstigare att Johan Norberg gör det än att Annie Lööf gör det, tycker jag. han är ju uppenbart skärpt. Men det kanske är en ungdomssynd.

      Gilla

  4. Tack för en mkt upplysande recension. Har själv inte orkat läsa. Kan det vara så att Rand ägnar sig åt idealiseringsexperiment på samma sätt som Max Weber gjorde gällande byråkrati och meritokrati? Såna aspekter, de sociologiskt utforskande, missar ju gärna de analytiskt mindre rustade, typ konservativa ledarskribenter.

    Gilla

    • Måste erkänna att jag inte läst Weber så den jämförelsen kan jag inte göra. Men som jag uppfattar Rand så skriver hon en utopi (i sina egna ögon) över hur hon skulle vilja att vi betraktade företagandet, samhället och människorna. Det är totalt humorbefriat och känns inte heller prövande. Mer som en väldigt mycket för lång predikan från en wannabe sektledare.

      Gilla

  5. […] Häromdagen skrev Lena Andersson på DN:s ledarsida en artikel på temat Skatt är girighet. Det var en på alla vis sorglig text: resonemangen var banala, analogier och logik haltade och slutsatserna pekar på ett förakt för allt var samhällsprojekt och solidaritet heter (hon tycks rentav ha förläst sig på Ayn Rand). […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s