Häromdagen skrev Lena Andersson på DN:s ledarsida en artikel på temat Skatt är girighet. Det var en på alla vis sorglig text: resonemangen var banala, analogier och logik haltade och slutsatserna pekar på ett förakt för allt var samhällsprojekt och solidaritet heter (hon tycks rentav ha förläst sig på Ayn Rand).

Sedan skrev Roland Paulsen en kommentar till Lena Anderssons text där han hävdade att den var ironisk. Allmän förvirring utbröt. Många, som tidigare gillat Andersson men också gillar att vi har ett samhälle, blev lättade och glada – jaha, var hon alltså ironisk, då kan jag fortsätta uppskatta henne.

Och så var det några som menade att det inte alls var Andersson som var ironisk utan Paulsen – vilket vred upp förvirringen ett varv till. Om man inte ens fattar att det är ironi – vad ska texten då fylla för syfte?

För mig är det självklart att Lena Andersson inte är ironisk. Hon har skrivit i enlighet med devisen ”there is no such thing as society” tidigare – som t ex att skolplikten bör avskaffas så att de som stör de ambitiösa och duktiga ska kunna kastas ut ur skolan (jag håller i övrigt med om mycket av det hon säger om den problematiska krocken mellan rättighet och plikt i skolan). Lena Andersson är en duktig författare, skicklig retoriker och har pondus men någon stor tänkare är hon helt enkelt inte.

Det är också självklart för mig att Roland Paulsen är ironisk. Han låtsas att Lena Anderssons text är satirisk och att alla som tolkat henne bokstavligt och gillat det är lite trögfattade – och klär på så vis av både henne och dem som gillat hennes utspel. Och visar samtidigt hur verklig intelligens och finess ser ut.

Men om inte folk fattar att det är ironi då, vad är då poängen? Poängen, vill jag hävda, är just att Paulsen skapar osäkerhet. Han erbjuder folk träning i att ifrågasätta och tänka själva. Genialiskt.

Kortare version publicerad i GP idag.