I helgens GP kunde man läsa två krönikor om att barn som säljer majblommor utsätts för rån och hot. Jag inleder med att säga att jag ser det som ett oerhört allvarligt brott att råna någon över huvud taget, och särskilt ett barn. Varje brott mot ett barn är ett för mycket. Med det sagt går jag nu över till att analysera dessa texter kritiskt.

Joakim Lamotte rapporterar i sin krönika att han ”i skrivande stund” har läst om sammanlagt fyra barn som blivit rånade eller hotade. Han berättar att han frågat några pojkar som knackat på för att sälja hos honom, om de blivit utsatta för något. Det hade de inte, men de berättar att de inte får åka till centrum för att sälja (verkligen konstigt att 10-11 åringar inte får åka själva till centrum – eller?). Sedan kommer ett underligt hopp till slutledningen ”Nu verkar ungar vara glada om de får behålla sin dagskassa och slippa bli dödshotade”.

Verkligen? Sa pojkarna han pratade med det? I så fall känns det statistiska underlaget lite knalt. Eller finns det någon undersökning gjord, som han inte nämner? Eller,  mest troligt, sitter han bara och gissar?

Sedan hoppar Lamotte vidare till att det daltas med kriminella ungdomar och att Sverige är ett mesland, vilket manifesterar sig att att alltfler lärare känner sig hotade av sina elever, och i att barn i Eslöv fått med sig skyltar på rumänska där man vädjar till EU-migranter att lämna plats till barnen. ”Det är en typisk tafatt nödlösning” slår han fast. Så vad är den riktigt rejäla lösningen, undrar man då?

Det ges inget svar på. Läsaren lämnas ensam med en flytande känsla av att våra barn är hotade. De vaga lösningar som ligger närmast till hands att läsa ut ur hans text är hårdare tag mot unga kriminella och att förbjuda tiggeri.

Paulina Neuding skriver i sin krönika att under första försäljningsveckan rapporteras sex säljare ha utsatts för brott. Hon skriver att ett barn har hotats av en tiggare, ett annat utsatts för rånförsök av ett gäng, ett tredje för rånförsök av en engelsktalande man, ett hotats av en trolig tiggare (jag får det till fyra fall, men kanske tyckte hon de räckte som exempel på alla sex).

Hon tar också upp ett fall från 2015 (två flickor rånade av äldre killar) samt berättar att föreningen Majblomman för ett par år sedan fick ”en handfull” rapporter om barn som blivit skrämda och ivägkörda av tiggare”. (Uppgiften har hon från Majblommans generalsekreterare). Hon skriver även om skyltarna på rumänska i Eslöv och nämner att en tiggare där ska ha varit hotfull mot två barn.

”Vad säger detta om Sverige?” frågar Neuding, och avslutar med att slå fast att ett anständigt samhälle värnar sina barn mot brott och otrygghet.

Och där lämnas läsaren åter med den där vaga känslan av att våra barn är hotade och att inget görs åt det. För inte heller Neuding har någon lust att sjunga ut och berätta vad det är som behöver göras utöver det som redan görs.

Och vad kan rent konkret göras? Att råna eller hota någon är redan olagligt och såvitt jag vet tas brott mot barn som extra allvarliga (hur fallen faktiskt tagits om hand av polisen framgår inte av krönikorna). Det som återstår är möjligen fler patrullerande poliser på gatorna – och att förbjuda tiggeri. Både Neuding och Lamotte avslutar sina beskrivningar av barnens utsatthet med skyltarna i Eslöv, vilket gör att en känsla av att just tiggarna är det särskilda hotet klingar kvar efter läsningen.

Deras krönikor är en uppvisning i insinuationens sköna konst – att manipulera andra genom att säga något utan att faktiskt säga det.  Med ganska få konkreta exempel utmålas stora grupper av människor som ett hot och det dras stora växlar på ett samhälle i något slags förfall. Det är så man med minimal intellektuell ansträngning och minimala arbetsinsatser får många klick. Det är så man sprider misstro och underminerar tilliten i ett samhälle.

PS. Jag har valt att inte länka till någon av de krönikor jag refererar till eftersom jag inte vill bidra till att de får många delningar, vilket bara uppmuntrar GP till att publicera mer sånt här. Jag har också mejlat både Lamotte och Neuding för att fråga vad det är för lösningar de vill se.