#Deadline – om övergrepp i medievärlden

Jag är en av undertecknarna av uppropet #deadline, om övergrepp i medievärlden. Berättelserna är grova och obehagliga och visar på en kultur, som vi alla är del av, och som tillåter somliga att gång på gång gå över gränsen och kränka eller skada andra. Jag har aldrig själv råkat ut för något grovt eller sett någon annan bli utsatt för något grovt i samband med min yrkesutövning (som frilans är jag ju sällan på redaktioner) men däremot upplevt en del som varit förvirrande, obehagligt, tvetydigt. Situationer där jag efteråt tänkt: vad var det som hände? Vad betydde det där? Varför sa jag inte ifrån? Och jag skäms över de situationer där jag sett andra utsättas för liknande saker utan att säga ifrån för deras del. Nedvärderande kommentarer, blickar, fnysningar, antydningar, härskartekniker, beröringar som bär på något annat/mer än vänlighet. För att inte tala om det jävla system av manligt ryggdunkande och automatiskt nedvärderande som håller kvinnor tillbaka både genom att rent konkret stänga dem ute från befordringar och möjligheter och genom att ge dem dålig självkänsla (så fantastiskt bra skildrat i Grotescos Ladies night).

Det jag verkligen, verkligen gillar med #metoo är att skam och skuld nu börjat placeras där de hör hemma: hos förövarna. Och att det faktiskt skulle kunna leda till verklig förändring av den här skeva kulturen. Förhoppningsvis slutar vi att normalisera tafsande, slutar blunda eller släta över när övergrepp sker rakt framför våra ögon, börjar lyssna och ingripa när andra berättar vad de varit med om, börjar säga ifrån mot verbala såväl som fysiska kränkningar. Förhoppningsvis är det många som rannsakar sig själva, ber om ursäkt och bättrar sig. Så kan vi kanske alla bli de människor vi vill och borde vara.

Och en reflektion till:

#metoo har förhoppningsvis nu en gång för alla slagit fast att övergrepp och tafsande inte är ett problem kopplat specifikt till invandring och att kvinnor inte tycker det är fruktansvärt när invandrade män går över gränsen men en kul och skojsig grej när etniskt svenska män gör det. Det handlar i stället om makt. De som har makt kommer undan med en massa skit, men när män som står längst ner på skalan gör samma sak, då går minsann maskineriet igång som det ska. Denna flathet! Denna feghet! Denna rasism!