Ja, vad är det som håller på att ske i Sverige?

Vad är det som håller på att ske i Sverige? frågade sig Alice Teodorescu i GP igår. Ja det kan man undra.

Texten börjar med att hon räknar upp fula ord hon får i mejl. Somliga är verkligt stygga, andra är jag själv beredd att använda om henne. Som ”SD-omhuldad” (det är hon ju!) och ”högerpopulist” (inte av det mest extrema slaget, dock). Genom att blanda in dem i den radda ord hon räknar upp ordnar hon in helt rimliga beskrivningar av hennes gärning i samma kategori som avskyvärt hat och rena hot.

Sedan fortsätter hon med att konstatera att 90 procent av alla mail och all respons hon får är vänliga och uppmuntrande. Aha, tänker man då – nästan hela världen håller alltså egentligen med Alice Teodorescu.

Därefter får vi veta att ”Avgrunden mellan höger och vänster har fördjupats”. Håller med.  Och Teodorescu är en del av den problematiken. Hon avslutar sin text med just en sådan uppvisning.

Hon inleder visserligen med att det finns en polarisering även inom blocken, där påhopp sker både från höger och vänster. De exempel Teodorescu ger, på personer som går över gränsen, brukar t ex inte räknas in i vänstern (Anne Ramberg och Cecilia Hagen). Men slutklämmen i hela texten blir ändå att det är vänstern som är problemet.

Teodorescu skriver ”När Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg berättade om sin vardag av trakasserier, hot och hat var vi många borgerliga opinionsbildare som utan minsta tvekan tog henne i försvar. (…) Frågan är hur ofta motsatsen sker? Hur ofta ställer sig vänstern på barrikaderna för en meningsmotståndares rätt att slippa utsättas för hat och hot från vänstertroll?” Det är svepande kritik som blir extra konstig när man väljer att nämna just Linderborg, som ju personifierar en vänstermänniska som går mycket långt i sin strid för allas rätt att höras.

Sammantaget är Teodorescus budskap: vänstern är generellt dummast, men det går också en ny skiljelinje mellan dem som vill debattera invandring på ett klokt sätt (där invandring visserligen kan målas upp som ett gigantiskt hot mot vårt samhälle men ingen uttryckligen förespråkar våld) och dem som vill debattera på ett farligt sätt (där allt från att vilja hjälpa för många till att kalla extremhögern för brunråttor sorteras in). Teodorescu själv befinner sig lyckligtvis på rätt sida i båda dessa avseenden och är själva mätaren för sans, balans och god ton.

Vi behöver prata om samtalsklimatet i den offentliga debatten, där är jag överens med Teodorescu. Men med denna text, liksom med så många andra, har Teodorescu på ett försåtligt sätt bänt upp den där avgrunden hon beklagar sig över ytterligare en liten bit.