”Det borde vara förbjudet att skicka sjuka barn till dagis” utbrast en kompis frustrerat efter att hennes infektionskänslige son blivit smittad med vårterminens tredje svåra förkylning. Med två barn i förskoleåldern har även jag en och annan gång svurit över snuvor, magsjukor och andra, ännu mindre trevliga, basillusker som mina barn drabbats av – den svenska förskolan är fantastisk men det går inte att förneka att smitta lätt sprids när man samlar många små barn på samma ställe, tätt ihop.

Tidigare i våras drabbades båda barnen av en rejäl förkylning med hosta som mullrade långt ner i bröstet och ledde till två veckor hemma för att kurera dem. Många dagar att pussla ihop för att både barnens far och jag skulle få våra arbetssituationer att gå ihop. Många dagar av vattenhämtande, snortorkande, tröstande, klappande och oro. Mitt i allt det glömde vi bort att anmäla vård av sjukt barn till försäkringskassan. Det var dumt för när vi till sist tog tag i det visade det sig ju att vi gått miste om en massa pengar, VAB måste anmälas samma dag. Det visste jag egentligen, nånstans i bakhuvudet, men glömde ändå (vi kom nyss ur en längre föräldraledighet och hade inte behövt bekymra oss om VAB på ett tag). Riktigt hur förvirrat absurda reglerna kring VAB är slog mig just i det ögonblicket.

Inte nog med att jag förväntas komma ihåg att bums ringa försäkringskassan när mina barn låter som om de tänker hosta upp sina lungor, jag måste dessutom skaffa intyg från förskolan om att barnen verkligen inte varit där de dagar jag vabbar. Som om det verkliga problemet var att folk fuskvabbar och inte att de lämnar sina barn på förskolan trots att de är sjuka och riskerar att smitta ner andra.

När Försäkringskassan i Västerbotten efter ett halvår utvärderade regeln om intyg som infördes förra sommaren så konstaterade man att den fått något missriktade effekter: antalet uttagna VAB-dagar hade inte minskat, mängden ”fusk” var fortfarande lika stor men arbetsbelastningen på personalen hade ökat eftersom en massa intyg nu behövs granskas manuellt. Vilket lett till att hanteringen av ärendena tar längre tid. Själv väntar jag fortfarande på VAB-pengar från ett par sjuklediga dagar i veckan före påsk.

I höstas kallade Sten Johansson, professor vid institutet för social forskning, vid Stockholms universitet, det utbredda VAB-fusket för en ”myt”. Han menade att det rör sig om högst sex procent fusk, vilket jag tycker är ganska lite. Särskilt om man betänker att ganska mycket av det där ”fusket” antagligen inte är fusk i ordets rätta betydelse utan misstag. Varje gång jag ska fylla i de där blanketterna så undrar jag om jag gör rätt – det är faktiskt inte helt lätt att begripa hur de ska fyllas i eller vilka regler som gäller. Är jag då alltså en fuskare, om jag gör fel? Kanske var det rentav ”fusk” att jag missade en massa vab-pengar när jag inte anmälde samma dag – det var ju också ett misstag?

De diskussioner vi borde ha, om till exempel stora barngruppers effekter på små barns infektionsfrekvens eller om hur vi ska skapa ett arbetsliv som ännu mer underlättar för småbarnföräldrar, drunknar i prat om hårdare regler mot fusk. Det borde vara förbjudet att alltid tro människor om ont – och att ännu mer krångla till ett redan nog krångligt småbarnsliv.