Dom mot konstnären Anna Odell har fallit och rätten kom fram till att hon är skyldig. Och återigen blir det ett himla liv. Inte om psykvården, tyvärr, utan återigen om huruvida det var rätt att åtala henne eller ej. Jag tror att Anna Odell har kommit åt en mycket öm punkt – nämligen hur vi behandlar människor som vi vet/tror eller anser vara psykiskt sjuka. Och som så ofta när man rotar i något som vi vanligtvis inte låtsas se så urartar debatten till en pseudodebatt. Just nu  skiter jag i både Anna Odell, hennes konstverk och domen mot henne men vill gärna läsa/se fler granskningar av svensk psykvård. Må de vara utförda av konstnärer, journalister eller andra.

En annan debatt som också urartat till en pseudodebatt är det så kallade Israelbråket (eller är det Aftonbladetbråket det ska kallas?). Medan hundratals väderkvarnar nu vevar på om antisemitism, pressfrihet och fanatism undrar jag själv mest hur det egentligen var med den uppsprättade man som Donald Boström faktiskt hade tagit ett foto av. Om det nu så vore att detta är ett helt unikt fall och att inga andra liknande underliga ”obduktioner” utförts så hade det ju likväl varit intressant att få någon förklaring till just detta fall. Jag kan väl inte vara den enda som fortfarande undrar varför i hela friden han sprättades upp och vem eller vilka som låg bakom. Borde det inte ligga i staten Israels intresse att lägga åtminstone något litet av all sin energi på att reda ut det?