Jag har just läst färdigt Björn af Kleens bok Jorde de ärvde, om adeln och fideikommissystemet i Sverige (för recension i GP). Mycket intressant läsning. Trots att jag skrivit en hel del om det absurda i att Sverige fortfarande är en arvsmonarki så har jag varit ganska okunnig om det likaledes absurda fideikommissystemets fortlevande.

På sin blogg skriver Björn af Kleen om boken och reaktionerna på den. Den verkar sälja bra och det är också intressant. Det är helt välförtjänt för boken är mycket läsvärd, men jag kan ändå inte låta bli att fundera över vad det är som lockar så många till läsning. Till dels är det alldeles säkert ett äkta intresse för fideikommisserna och det politiska runt att ha en privilegierad överklass som särbehandlas positivt men jag tror det finns (minst) två orsaker till. Dels är det faktiskt ganska många människor i Sverige som levt/lever i samhällen som domineras av ett storgods och alltså har ett personligt intresse av att läsa om dem och dels finner många något kittlande i att läsa om överklassen. Precis som med kungafamiljen i skvallerpressen – åhå och jaha minsann, de bråkar och blir ledsna och skiljer sig de med.

Boken belyser hur som helst något som jag tycker är mycket talande för överklassen i Sverige, nämligen hur stora bidrag går till att upprätthålla dessa människors livsstil – i flera fall trots att de inte ens behöver dem utan sitter på enorma förmögenheter. Där kan man alltså snacka om bidragstagare.