Går det att öppna skolan för kontakter med näringslivet men ändå hålla den reklamfri? Det beror kanske bland annat på hur man deifinierar begreppet reklam. Om man bjuder in representanter för ett företag för att berätta om behovet av språkkunskaper i arbetslivet är det självklart underförstått att de ska använda det egna företaget som positivt exempel. Men är exponering av företagets reklamkampanjer eller utdelade anteckningsblock där det står “VAGABOND” med stora svarta bokstäver över framsidan okej?

 Dem jag pratar med på Bläshammar skola tycker att det känns oskyldigt, och det man kanske hålla med om med tanke på all reklam tonåringar ändå översköljs med från andra håll. Men vilka kommersiella krafter har vi egentligen rätt att utsätta barn och unga för via en av få samhällsinstitutioner som faktiskt har pliktkaraktär (skolan är den ena, värnplikten den andra). Det är vi som tittar på reklamen som är värda något för företaget som köper reklamplats. Så sett är det vi som är till salu. Bör våra barns tid och uppmärksamhet verkligen vara till salu i skolan?

Detta är ett utdrag ur min artikel för Pedagogiska magasinet, om sponsrade läromedel och skolans samarbete med näringslivet. Att samarbeta med näringslivet tror jag på många sätt är positivt men det kräver aktiv källkritik och att man diskuterar hur man ska hantera det mått av reklampåverkan som följer med att bjuda in representanter för företag till skolan. Det kräver även att man balanserar upp företagsbesöken med samverkan också med andra samhällsinstitutioner, som myndigheter, föreningslivet och olika samhällsengagerade organisationer.

I samma nummer av Pedagogiska magasinet finns på s 11 också en mycket intressant artikel om hur lärare i Frankrike börjat organisera sig i olydnad mot de reformer som Sarkozys regering drivit fram och som de anser vara bakåtsträvande.