En medborgare höjd över varje misstanke

Vad är det egentligen som gör att vissa kommer undan med precis vad som helst? Hur kan det komma sig att när kungen och Ingvar Kamprad ljuger och skattefuskar och svinar så blir folk förbannade – inte på dem utan på budbärarna?

Vi (många av oss) tycks ha ett slags behov av ikoner. Människor vi kan se upp till och beundra. Jag har full förståelse för det behovet men det jag inte kan begripa är den där önskan om att de människor vi ser upp till ska betraktas som fullkomliga. Inte ens moder Teresa gjorde allting rätt. Och Kamprad och kungen drivs inte ens av någon uttalad ambition att göra gott (vilket inte ska tolkas som att de drivs av ambitionen att göra ont – världen är som sagt lite mer komplicerad än så).

 Det är vår tendens att se världen i dikotomier som ställer till det för oss. Det är så mycket lättare att se människor som antingen goda eller onda än som både och. Vi blir otrygga av att tvingas hantera världens och människornas komplexitet. Gråskalorna skrämmer och förvirrar oss. I Kamprads fall tror jag också att många blandar ihop anklagelser mot honom med anklagelser mot dem själva. Om Kamprad anklagas för att vara dum och jag handlar i hans affär så kanske någon tänker börja anklaga mig också för att vara dum. Bäst att anfalla i självförsvar.

Jag erkänner härmed att jag har handlat på IKEA. Jag tycker lik förbannat att Ingvar Kamprad är en omoralisk skithög.

Och just for the record: jag gillar inte Jan Guillou heller men ”En medborgare höjd över varje misstanke” är en väldigt bra boktitel.

En reaktion på ”En medborgare höjd över varje misstanke

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s