Flera av de reformer regeringen nu genomdriver på skolans område är kontraproduktiva. Det finns det massvis av forskning som visar. Ändå är pedagogikforskarna nästan osynliga i det offentliga samtalet om skolan.
Med argumentet att den pedagogiska forskningen är ”politiserad” har de marginaliserats. Personer som kräver mer kunskap i skolan tar alltså plats på bekostnad av dem som faktiskt besitter kunskaper om lärande och om verkligheten ute i skolorna.
Hur har det kunnat ske?
Med fingertoppskänsla för vilka beten media nappar på har vår utbildningsminister konsekvent skildrat skolan som ett problemområde. Motsättningar och bråk säljer tidningar och Jan Björklund utnyttjar denna medielogik till sin fördel. Han har varit mycket duktig på att skapa fiktiva motsättningar som ger braskande rubriker.
Men skulden vilar inte bara på honom. I sin avhandling om Dagens Nyheters bild av skolan under 90-talet visade Matilda Wiklund hur tidningens opinionssidor styrde skoldebatten mot en förenklad bild av läget, med fokus på krisskildringar och kunskapsbrist. Lösningarna presenterades före problemen: först kom påtryckningarna för en mer bakåtblickande skola; därefter konstruerades den kris i skolan som skulle motivera den önskade förändringen.
Medierna har alltså inte varit svårbedda när det gällt att framställa en kamp mellan dem som är emot kunskap (de flummiga) och dem som är för; detta trots att alla med någon som helst tankeförmåga måste kunna inse att några debattörer som är emot ”kunskap” naturligtvis inte existerar. Bara debattörer som har en annan syn på vad kunskap är och på hur skolan bör arbeta för att förmedla den.
Man skulle kunna säga att skolan på mediemarknaden har sålts till dem som skapar mest konflikter och betalar bäst i form av snygga formuleringar och billiga nyheter.
Lärare och elever blir därför fösta hit och dit av människor som utan större kunskaper om skolan ändå tagit sig tolkningsföreträdet. Och den allmänna – tyvärr ofta djupt okunniga – bilden av hur det ser ut i skolan och av hur en bra undervisning bör ser ut tillåts styra hur skolan utformas.
I en utredning förra hösten presenterade Skolverket en rad faktorer som man funnit vetenskapliga belägg för att de påverkar resultaten i skolan positivt.
Mätande, tidigare betyg, mer ämneskunskaper för lärarna och mer strafftänkande ingick inte bland dessa.
Det gjorde i stället sådant som lärarens kunskaper i didaktik (konsten att undervisa), goda sociala relationer (skolforskaren Lennart Grosin har studerat vad som gör skolor effektiva och använt begreppet ”pedagogisk kärlek” för att beskriva lärarens optimala förhållningssätt till sina elever), höga förväntningar på eleverna och elevinflytande.
Skolan bör optimalt vara en lustfylld plats där man får upptäcka, socialisera, utvecklas och tillfredsställa nyfikenhet på.
För det behövs mer tid för varje elev, intresse hos lärarna för eleverna som människor (och ja, det går att utbilda lärare till ett sådant förhållningssätt) och frihet för lärarna att anpassa undervisningen efter varje elev.
När läroplanen slår fast att skolan ska fokusera på individen handlar det om ett lärande som är personligt anpassat efter elevens förutsättningar och intressen, men denna princip urvattnas nu till att lärarna ska kontrollera och dokumentera varje enskild elev och hans eller hennes avsteg från de uppsatta målen.
Mycket litet tyder på att den boll som satts i rullning är i avstannande.
Vi fortsätter mot en alltmer segregerande skola, med allt ytligare lärande och allt sämre psykisk hälsa bland de unga.
Dagens barn får betala för enskilda populisters politiska karriärambitioner och för att tillfredsställa de kommersiella mediernas ständiga behov av motsättningar att sälja till sina annonsörer.
Eva-Lotta Hultén 
Jag tror att vi ska tona ner den polariserade skoldebatten och istället för att generalisera med att forskning visar att Björklunds åtgärder är kontraproduktiva så exemplifiera och peka ut vad som är fel. Den som gör en djupare analys upptäcker att Björklunds åtgärder har djupare förankring i forskning och lämnar mycket större frihet än den bild media ger. Vi som är verksamma inom skolans värld måste ge upp vårt motstånd mot uppföljning, för detta motstånd är kontraproduktivt och hindrar oss från att diskutera hur bra uppföljning görs. Detta är det enda som minister Björklund håller stenhårt på och det är sunt agerat av honom.
Det är alltför många klasser där undervisningen totalt brakar ihop och elever får år med riktigt jobbig skolmiljö. I det sammanhanget tycker jag att DN hade rätt att tala om skolans kris redan för länge sedan. Det fanns stora problem i skolan som vi gjorde alldeles för lite åt. Jag är där mer kritisk till skolvärldens oförmåga att gå vidare med DN’s artiklar på ett konstruktivt sätt än mot att DN’s analyser inte alltid hamnade mitt på. Ska vi tänka framåt bör vi inse att tidningar är väldigt duktiga på att hitta viktiga områden som oroar många men att de då fyllt sin uppgift och att andra ska driva frågorna vidare.
GillaGilla
Jag har i ganska många artiklar lyft fram vad det är som slår fel med den björklundska politiken men i just denna text fanns inte utrymme för att utveckla det. Bläddra gärna runt i mina texter så hittar du många konkreta exempel.
Kan du ge några exempel på åtgärder från Björklund som har ”djupare förankring i forskning”? Jag har faktiskt inte hittat någon sådan och när jag intervjuade honom för några år sedan kunde han själv inte komma på namnet på en enda forskare som hade haft betydelse för hans utformning av politiken.
Jag upplever inte att det finns särskilt stort motstånd mot uppföljning av eleverna och för min egen del känner jag inget generellt motstånd på den punkten. Det är inte uppföljning i sig det är fel på utan hur den görs. Om uppföljning och bedömning ska vara meningsfull måste den utgå från eleven som individ och vara framåtsyftande. Det är inte betyg eller nationella prov och med sådan bedömning följer också så mycket negativt att man bör använda sig av det så sparsamt som möjligt.
Jag vill också påpeka att jag aldrig sagt att det inte finns några problem med den svenska skolan. Det finns massor att göra för att förbättra skolan, på många olika plan. Men det som nu stadgas uppifrån är bara alltför sällan konstruktivt eller produktivt.
Vad gäller media skulle jag kunna skriva en hel bok men nöjer mig med att hänvisa till min artikel om hur skolan skildras i media, skriven för Pedagogiska magasinet: https://evalottahulten.com/artiklar-och-reportage/skolan-i-medierna-pedagogiska-magasinet-februari-10/
GillaGilla
ntressant artikel om mediernas bevakning av skolan och jag låter mig övertygas om att media inte uppfyller sin samhällsroll om att spegla skolan på ett allsidigt sätt. Jag är dock mer bekymrad över brett uppslagna artiklar kring betygsättning av lärare, att betygsinflationen är lärarnas fel och nu ska det bli riktiga rättegångar mot lärare som sätter fel betyg. Det känns trots allt inte som att DN är den värsta av de som vinklar fel.
Jag upplever att skolforskare är motståndare till uppföljning av sina reformer, kommuner är motståndare är till uppföljning av resultaten av besparingarna och tyvärr är vi lärare det också när det gäller uppföljning av vårt viktigaste uppdrag. Jag tycker att debatten kring betyg och elevuppföljning är för polariserad men det var egentligen inte det som var mitt huvudfokus. Björklund har gedigen organisationsteoretiska forskning till grund för sina förändringar av uppföljning och krav på specialisering och kompetens. Det här är forskning som använts praktiskt under lång tid så det är fullt tänkbart att Björklund inte ens känner till Demming fastän han använder mycket av dennes tankar. Dina artiklar om Björklund tar upp intressanta kritiska aspekter av hans förslag men det är rätt genomgående att du förstorar vad han avser. Björklund behöver självklart kritiseras men det är inte han som ställt till det för skolan.
GillaGilla
Trevligt att jag kunde få dig att tänka om vad gällde media!
Jag vet inte hur du menar med att skolforskare är moståndare mot uppföljning av sina reformer. De genomdriver ju inga reformer, det är det politiker som gör. Och forskares resultat granskas ju och stöts och blöts regelmässigt av andra forskare. De har ju en tendens att ibland komma fram till olika resultat och/eller dra olika slutsatser de rackarna …
Jag tror inte att Björklund har någon organisationsteoretisk forskning som bas för sina reformer. Om han byggde på någon forskning ö h t varför har han aldrig kunnat klämma ur sig det i så fall? Jag tror att han är en djupt okunnig person med svårartat jasägande personer i sin omgivning.
En forskare jag träffade som hade varit och hållit en dragning för Björklund och några av hans medarbetare berättade att hon upplevde det som att medarbetarna hela tiden försökte täcka upp för och mildra hans korkade och okunniga kommentarer.
Självklart är inte Jan Björklund ensam ansvarig för allt som är fel med skolan, sådan makt (eller ens klantighet) besitter inte ens han. Men han bidrar i nuläget aktivt till att skolans utveckling går åt fel håll i stället för rätt. Han är handlingskraftig men ingen handlingskraft i världen hjälper om man gör fel saker. Och skolreformer bör vara evidensbaserade, alltså bygga på en sammmanvägning av tillgänglig och granskad forskning.
Sedan måste man så klart komma ihåg att det är politikernas uppgift att sätta upp mål för skolan. Och utifrån vilka mål man sätter upp så är det rimligt att förd politik (och vilka forskare som är relevanta) kan variera.
Jag tycker att Björklund har ganska underliga och helt felaktiga mål för skolan och det blir inte precis bättre av att de vägar han väljer för att nå dessa mål enligt sammanvägd forskning inte ens tycks vara rätt för att nå dessa mål.
Med detta sagt: han gör inte bara dåliga saker men de överväger helt klart starkt.
GillaGilla