Den svenska läroplanen är starkt influerad av John Deweys tankar. Under rubriken ”grundläggande värden” skriver man bland annat att ”Skolans uppgift är att låta varje enskild elev finna sin unika egenart och därigenom kunna delta i samhällslivet genom att ge sitt bästa i ansvarig frihet.” Det står också mycket klokt om likvärdighet, hänsyn till varje elevs förutsättningar och behov, möjligheter till inflytande och ansvar för eleverna och vikten av lek, sammanhang och lust att lära. Det är alltså inte skolans styrdokument det är fel på utan dess praktik.

Den allmänna folkskolan inrättades en gång som ett disciplineringsorgan för folket. Genom skolgång skulle alla barn lära sig att frukta gud och överheten. Arvet från den skoltraditionen lever fortfarande kvar i skolans strukturer. En barnsyn som går ut på att barn behöver tuktas och ska lära sig att lyda har också stort utrymme i det kollektiva medvetna. Parallellt med att personer som Jesper Juul och Lars Gustafsson tar plats med sin humanistiska syn på barn ges också repressiva metoder som skamvrår, time-out, betyg och kvarsittning stort utrymme i media, i föräldrautbildningar och i skolans praktik. Att manipulera barn med belöningar och bestraffningar anses av många vara normalt förfarande.

Ingen kan förneka att skolan har en oerhört viktig roll i formandet av vårt samhälle och för barns inträde i en värld utanför familjen. Få är nog heller beredda att säga annat än att det också bör vara så. Men det finns anledning att fundera över hur vi närmar oss det faktum att skolgång är både en skyldighet och en rättighet. Synen på hur skolan bör utvecklas och eleverna bemötas beror starkt på om det är rättighets- eller skyldighetsperspektivet som sätts i centrum. En skola som framför allt ser lärande – och närvaro – som en skyldighet bygger på en annan barnsyn än den skola där lärande är en rättighet.

I pliktskolan är det helt i sin ordning att domptera barn och tvinga dem till underkastelse med hjälp av repressiva åtgärder som betyg i unga år och kvarsittning som förvandlar skolans lokaler till ett fängelse (och lärande till ett straff). I en sådan skola ser ingen några problem med att eleverna tycker att lärande är tråkigt. Ansvaret för de svårigheter eleven upplever läggs på barnet självt – han eller hon har inte i tillräckligt hög grad anpassat sig till de krav och förväntningar som ställts upp långt ovanför elevernas huvuden.

I en rättighetsfokuserad skola ligger i stället ansvaret för barnets lärande på skolan, som måste anstränga sig för att skapa en meningsfull och inbjudande verksamhet som anpassas efter dem som vistas där: barnen. Det kan låta som ett klassiskt nyliberalt förhållningssätt där eleven blivit en kund och lärandet en vara som ska tillhandahållas utifrån efterfrågan men är i själva verket något helt annat. Det är inte föräldrarnas eller den i framtiden vuxne elevens efterfrågan på en matnyttig utbildning som skolan levererar utan rätt stimulans och meningsfullhet i stunden.

Den amerikansk-israeliske professorn Aaron Antonovsky har myntat uttrycket KASAM, som ska utläsas ”känsla av sammanhang”. Antonovsky utvecklade sin teori på det socialmedicinska området. Han kunde konstatera att människor som i hög grad känner KASAM har en bättre hälsa än dem med lägre känsla av sammanhang. Begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet är de tre nyckelkomponenterna i KASAM. Samma faktorer har också visat sig ha stor betydelse för vår förmåga att lära in. Om vi både mår bra och lär bra av känslan av sammanhang borde inget hindra oss från att satsa på en skola där individanpassning och meningsskapande sätts i centrum. Ändå är det betyg och tester som är på allas läppar.

Under våren har en ny omgång av serien Klass 9A sänts på SVT. Elever och lärare på Mikaelsskolan i Örebro fick under en termin hjälp av några duktiga pedagoger utifrån med att höja elevernas betyg. Tittarna fick se hur de ordinarie pedagogerna lärde sig hur de kan förbättra sin undervisning och utveckla sitt bemötande av eleverna. Alla tycktes gå in i projektet med de bästa intentioner och serien erbjöd goda chanser till en ökad förståelse för att god undervisning handlar minst lika mycket om att bygga relationer som om att kunna förmedla ett ämnesinnehåll. Men efter att ha sett tre avsnitt betvivlar jag att serien kommer bidra till det jag anser mest angeläget: att ramarna vi ställt upp runt skolan ruckas. Målet är satt: höga betyg – inte mer demokratiska människor med större förmåga att känna empati eller lust att arbeta för en bättre värld. Och formerna ligger fast: varje ämne prydligt sorterat för sig, i tydligt avgränsade arbetspass på fasta tider och utifrån ett uppifrån beslutat innehåll. Det finns gränser för hur långt man kan nå med en sådan skola.

Det krävs något mer och mycket mycket svårare än nya styrdokument eller kursplaner i skolan, det krävs att en ny barnsyn får fullt genomslag i samhället. Vi måste sluta se på barn som små datamaskiner som ska proppas fulla med kunskaper som de kan plocka fram som vuxna och vi måste börja betrakta dem som samhällsmedborgare med egna rättigheter redan från födseln. Det krävs av oss vuxna att vi ser och erkänner att barns intressen inte alltid sammanfaller med de vuxnas – vare sig föräldrarnas, lärarnas eller de framtida arbetsgivarnas – och att vi ger dem reella möjligheter till inflytande. Det i sin tur kräver en skola där barnen också tränas i att identifiera sina behov och i att utöva inflytande.

I en rättighetsinriktad skola har de vuxna med självklarhet en skyldighet att göra skoldagen begriplig, hanterbar och meningsfull (och i den bästa av världar ser de det också som ett privilegium att få göra det). Man strävar varje dag efter att göra lärandet meningsfullt här och nu och man är aktiva utövare av demokrati.

Just nu blåser i stället vindar som vill skapa en skola som är extremt reaktionär – en där unga människor ska dompteras och manipuleras till underkastelse och likriktning snarare än frigöras och lyftas till utveckling. I stället för att satsa på och utveckla sådan pedagogik som visat sig stimulera barns egen motivation och skapa sammanhang och mening i skolans undervisning gör man tvärtom. Det är kontraproduktivt på alla punkter. Det finns inga kända motsättningar mellan djupa och breda kunskaper och sådant som medbestämmande, individualitet, empati och nyfikenhet, tvärtom – sådant främjar inlärningen. I stället framställs det som att allt som gör skolan lustfylld och verkligt utvecklande skulle vara flummigt. Det är en djupt okunnig (för att inte säga just flummig) och starkt barnfientlig inställning. En skola som alltför ensidigt fokuserar på mätbara faktakunskaper och på framtida nytta är ett institutionaliserat barnaplågeri. Som väl är finns många kloka skolledare, lärare och andra vuxna som gör motstånd i sin praktik men det är hög tid att höja rösten för ett mer barnvänligt – och i förlängningen människovärdigt – samhälle.