Det är tio år sedan…

… EU-toppmötet i Göteborg hölls. Jag planerade att delta i demonstrationerna men blev i stället inblandad i en filmproduktion om toppmötet och gick därför inte själv i demonstrationerna. Däremot rörde jag mig en hel del på stan både före och under toppmötet, träffade och intervjuade aktivister, såg de tre stora demonstrationerna, befann mig utanför Hvitfeldtska när det var inringat och utanför Kvibergs kaserner när massor av oskyldiga människor (de flesta väldigt unga) bussats dit efter att ha fösts ihop på Victoriabron.

Jag kan konstatera att jag fortfarande blir nästan lika förbannad av att tänka på vad som hände. För att inte tala om allt det som hände – och inte hände – efteråt.

Massor av unga människor genomled förfärliga trauman och tvingades dessutom efteråt uppleva att de inte blev trodda och/eller förklarades onda. Ansvaret för allt som gick fel lades på de unga medan de som var vuxna  och dessutom utbildade för att hantera svåra situationer – och rimligen borde kunnat avkrävas större professionalitet än att kasta sten, kränka, misshandla och skrämma livet ur tonåringar – förklarades helt skuldfria. Och jag tänker inte bara på de poliser som befann sig ute på gatorna och i alldeles för många fall gjorde ett erbarmerligt dåligt jobb utan även på deras chefer, på journalister som rapporterade helt huvudlöst och på politiker som var alldeles för snabba med att fälla domar och fördela roller. 

Petter Larsson skriver klokt i Aftonbladet om hur nästintill omöjligt det var att ge alternativa bilder av vad som skett: ”Sverige blev under några veckor totalitärt. Jag hittar inget bättre ord. Ett land där bara en verklighetsbeskrivning gällde. Lösenordet för att räknas in bland de goda var att ta avstånd från våldet, en avbön som nådlöst avkrävdes människor som aldrig ens varit i närheten av några kravaller.”

Jag tappade väldigt många illusioner om det svenska samhället då. Och jag var ändå tjugonio då det begav sig. Jag kan bara ana vad detta gjorde med de femton-sextonåringar som utsattes.

7 reaktioner på ”Det är tio år sedan…

  1. Det Petter Larsson beskriver som diktatoriskt gäller egentligen varje dag i Sverige. Det finns en mängd åsikter som aldrig anses rumsrena och när de framförs endast framkallar ilska, avsky och föga klädsamt avståndstagande.
    Göteborgshändelserna är e n viktig sådan händelse om vilka åsikterna alltför lite gick isär..
    Bra att du påminner om dem.

    Gilla

  2. Vissa åsikter anser inte heller jag vara rumsrena och väljer därför att ta avstånd – men framföra dem bör man förstås få likafullt!

    Vad gäller EU-toppmötet tycker jag att åsikterna numera faktiskt går isär i väldigt stor utsträckning – men att alltför många fortfarande valt att bilda sig sin uppfattning utan att ha skaffat sig särskilt mycket kunskaper. Det har ju gjorts flera bra utredningar om händelserna som faktiskt lägger mycket av skulden på polisens agerande, exempelvis. Ändå kan somliga ledarskribenter fortsätta hävda att upploppen berodde på att demonstranterna i gemen ville bråka och var våldsamma, osv. Tröttsamt!

    Gilla

  3. Jag tyckte att jag var ganska tydlig med att jag anser att man självklart ska få framföra sina åsikter, även om jag råkar tycka att de inte är rumsrena. Att ta avstånd handlar ju inte om att förbjuda eller tysta.

    Och jag tror inte att rumsrenhet har särskilt mycket med saken att göra i EU-toppmötesfallet, mer enögdhet och oförmåga att se nyanser och lyssna till många människors infallsvinklar.

    Gilla

  4. Jag tror du har en för illusionsfylld bild av verkligheten. ”Få framföra sina åsikter”? Var då? I GP:s eller DN:s spalter?

    Det för tillfälligt rumsorena är det inte bara du som inte släpper in. Det finns ofta en likriktning i synen på vad som får sägas eller inte. Det är därför den tjusiga liberala idén om att fritt få uttrycka sin åsikter är så teoretisk i realiteten.

    Gilla

  5. Du diskuterar något helt annat än det jag tar upp i mitt ursprungliga inlägg. Det handlade inte om att få uttrycka åsikter om EU-toppmötet utan om att få berätta vad man själv sett, upplevt och varit med om utan att bli misstrodd av familjemedlemmar, vänner och intervjuande journalister.

    Jag kan gärna diskutera medier, åsiktsfrihet och annat också. Men då är det bra att ha något konkreta exempel att utgå från så att jag vet vad det är du anspelar på och menar. Det blir lätt lite luddigt när man pratar i hypoteser.

    Gilla

  6. Jag talar rent allmänt om de ilusioner du påstår att du förlorade i samband med Göteborgskravellerna.

    För att skriva i GP måste man nog ha illusionen kvar om allas lika rätt att uttrycka sig. Det var det jag ville diskutera bara. Men du vill hålla dig till kravallerna. OK.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s