Samtal fördjupar vårt tänkande

När man i det offentliga samtalet har diskuterat skönlitteratur i skolan de senaste åren har det mest handlat om en litteraturkanon; alltså att staten ska slå fast vilka böcker alla elever ska läsa i skolan. Nyutkomna avhandlingen Samtalets möjligheter. Om litteratursamtal och litteraturreception i skolan, visar på en helt annan roll för litteraturen. Litteraturforskaren och läraren Michael Tengberg har undersökt vad som händer när ett antal åttonde- och niondeklassare får analysera Majgull Axelssons novell Över spåret. Efter att ha läst novellen tillsammans får de skriva ner sina reflektioner i form av ett brev till författaren. I nästa steg håller läraren fördjupande litteratursamtal och därefter får eleverna återigen skriva ett brev. Samtalen har filmats och tillsammans med breven analyserats av Tengberg. Han låter läsaren följa hur elevernas förståelse av novellen utvecklas och fördjupas i möte med lärarens och de andra elevernas läsningar. Tillsammans ser och förstår de saker som de inte sett på egen hand.

I stället för litteraturkanon – att ‘läsa för att ha läst’ – handlar det om ‘att läsa för att lära sig förstå och tänka’. Det är två helt olika förhållningssätt till litteraturen och även om det ena inte utesluter det andra så kräver den begränsade undervisningstiden att vi tar oss en funderare över hur en rimlig fördelning dem emellan ser ut.

Psykoanalytikern Erich Fromm menade att det finns två sätt att uppleva sin omvärld, ett reproduktivt där vi ser på världen runt omkring oss på samma sätt som en film, och ett generativt där vi förstår världen och gör den levande med våra egna emotionella krafter. Han ansåg att vi i vår kultur ofta har tillbakabildat förmågan att uppleva världen generativt. Det gör oss till extrema ”realister”, som bara ser ytan och är oförmögna att ta oss ner under ytan för att se vad som sker där. Vi saknar förmåga att se helheter, saknar den typ av fantasi som gör att vi av kända faktorer kan dra slutsatser om förändringar i framtiden. Vi lider av brist på djup och perspektiv. Det vill säga att allt utöver det rådande tycks oss orealistiskt.

Om det är så riskerar vi att anpassa oss in absurdum eftersom vi saknar förmåga att föreställa oss att det skulle kunna bli annorlunda om bara vi själva grep in och försökte påverka. En skola som ensidigt arbetar med ett reproduktivt lärande riskerar att bli en bromskloss när vi söker lösningar på de akuta problem världen har att hantera, i form av bland annat klimatförändringar, miljöförstöring, överbefolkning, energikris och matbrist.

Idén att allt kunskapande i skolan ska vara mätbar på individnivå gör också att vår förmåga att reflektera och fördjupa vårt tänkande genom samtal trängs undan. Kollektiva processer är sällan lätta att vare sig dokumentera eller betygsätta trots att det kanske är de som har allra störst potential för att verkligen utveckla vårt tänkande – och i förlängningen vårt samhälle. Eleverna riskerar bli inneslutna var och en i sin egen lilla puppa och tränas vare sig se världen som den helhet den är eller samarbeta med andra för att förändra saker.

Utbildningsfilosofen John Dewey skrev i sitt centrala verk Demokrati och utbildning att kommunikation med andra ”innebär att man får en utvidgad och förändrad erfarenhet.” Vi växer som människor av att tänka nytt tillsammans med andra. Ett demokratiskt samhälle bärs av sina medborgares förmåga att samarbeta och reflektera tillsammans. För John Dewey och många andra av dem som varit pedagogiska nytänkare och föregångare står skolans demokratiuppdrag i centrum. Inte bara VAD man undervisar om utan också HUR man gör det har betydelse för både individens och samhällets utveckling.

Stolarna står i en halvcirkel så att alla kan se varandra. Efter en kort namnlek presenterar filosofipedagogen Liza Haglund dagens uppvärmning i form av en kort berättelse: Fyra barn tar sig in i ett ödehus där de hittar en fin ljusstake – vem av dem ska få behålla den? Johan ledde dem till huset, Sara såg ljusstaken först, Kalle har det väldigt fattigt hemma och Mia samlar på ljusstakar och saknar just en sådan i sin samling.

– Det här är fyra teorier om vad som är mest rättvist. Vem tycker ni ska få den? frågar Liza Haglund.

Det är filosofisamtal för barn på Södra teatern i Stockholm. Efter diskussion i smågrupper får barnen redogöra för sina tankar i den stora gruppen och förklara hur de tänker. De flesta tycker att Kalle borde få den som har det svårt och inte har så många saker hemma. Barnen är ganska eniga om att Johan och Sara är de som behöver ljusstaken minst men flera tycker att Sara nog ändå har mest rätt till den eftersom hon såg den först.

– Det är ett bättre argument att man behöver den än att man bara vill ha den, slår en flicka fast.

Diskussionen är livlig och barnen pratar hela tiden i mun på varandra. Liza Haglund får flera gånger påminna dem om att lugna ner sig och prata en i taget men ivern och diskussionslusten gör det svårt att vänta på sin tur. Efter tjugo minuter bryter de samtalet och sammanfattar kort vad som sagts. Något rätt eller fel presenteras inte. På filosofisamtalen är det tankeprocessen och samtalet som står i centrum och det finns inga rätta svar.

Efter uppvärmningen fortsätter samtalet med en filosofisk fråga barnen själva fått välja. Liza Haglund är hela tiden mån om att alla ska få komma till tals och varvar rundor, där alla får chans att prata utan att bli avbrutna, med fri diskussion. Hon återkopplar flitigt till vad barnen har sagt tidigare eller ber dem upprepa vad någon annan sagt men med sina egna ord. Hon uppmuntrar dem att ställa frågor till varandra. Alla ska ha en chans att hänga med i samtalet och känna sig delaktiga.

Barnen i gruppen är mellan nio och tolv år och deras reflektionsförmåga och uppenbara självförtroende när det gäller att föra fram vad de tycker och tänker är imponerande. På Södra teatern hålls också filosofisamtal för äldre barn. Liza Haglund, som utvecklat konceptet, är anställd vid institutionen för kultur och kommunikation vid Södertörns högskola och håller där även kurser för vuxna om barn och filosofi. För barnsamtalen på Södra teatern har hon utarbetat en metod som hon menar att alla pedagoger kan lära sig att använda sig av och som fungerar utmärkt även i skolor.

– Alla barn kan prata filosofi, säger hon.

De flesta är troligen överens om att det inte räcker att skolan lär barn att memorera kunskap utan att de också behöver tränas i att tänka, i bemärkelsen reflektera, ifrågasätta, se samband och producera nya tankar.I ett utspel på DN Debatt propagerade Jan Björklund i våras för mer katederundervisning i skolan. Läraren ska förmedla sin kunskap som eleverna passivt tar emot. Det är en helt annan roll än den som Liza Haglund på Södra teatern intar när hon i sokratisk tradition hjälper eleverna att nå vidare och djupare i sina resonemang.

I Demokrati och utbildning skrev John Dewey: ”Om alla lärare insåg att det är tankeprocessernas kvalitet och inte produktionen av korrekta svar som är måttet på den lärandes växande skulle inget mindre än en undervisningsrevolution sätta igång.” Visst behöver barn faktakunskaper men för att växa som människor och utvecklas till ansvarstagande, kreativa vuxna krävs helt andra saker. Och då måste skolan också betona värdet av tänkande och samtalande.

Eleverna i Michael Tengbergs avhandling om litteratursamtal visar tydliga tecken på en vanlig skolskada: de ser inte att de lärt sig något av litteratursamtalen. Visst är det roligt, men nyttigt – nej. De har ju bara pratat. De har helt enkelt inte fått lära sig att urskilja en utvecklad förmåga att tänka och prata som ett lärande av värde. Troligen har de under sin tidigare skolgång inte blivit tillräckligt uppmärksammade på sina egna tankeprocesser eller på nödvändigheten av att kunna samtala och samarbeta.

Tänkandet behöver få ett uppgraderat värde i skolan och samtalets potential (och för att vara tydlig: ett läxförhör är inte ett samtal) för lärande behöver bättre tas tillvara. Det kräver en helt annan form av undervisning än den Jan Björklund förespråkar.

På GP’s kultursida idag

6 reaktioner på ”Samtal fördjupar vårt tänkande

  1. Underbart att läsa! Så borde vi alla jobba inom skolan, jag har det med mig i allt jag gör i skolan. Tack för att du uttryckt i klartext hur man kan jobba med barns djupare förståelse av sin omvärld.
    Malin

    Gilla

  2. Tack Lotta!
    intressant läsning och jag var inte tidigare bekant med Tengbergs avhandling så det var spännande att läsa..i dagarna kom även skolverket ut med en skrift Förskolan och skolans värdegrund där filosofi tas upp-äntligen! som verktyg för viktiga samtal.
    Liza

    Gilla

  3. Du uttrycker det hela fint och däri ligger kanske faran. Jag undrar mycket över t..ex. ditt påstående:
    ”Läraren ska förmedla sin kunskap som eleverna passivt tar emot.”
    Den meningen låter mer argumentativ än övertygande. Kan man ta emot kunskap passivt?

    Gilla

  4. Den mening du citerar är inte hur jag tycker att det bör fungera utan handlar om hur traditionell katederundervisning antas funka. Precis som du antyder så fungerar det ofta inte särskilt bra.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s