Just nu försöker jag koncentrera mig helt på mitt bokskrivande och här kommer ett utdrag ur ett av kapitlen. Det handlar om hur en av mina stora idoler, Erich Fromm, ser på hur vårt sätt att agera auktoriterer eller förhålla oss till auktoriteter påverkar vår förmåga att ta ansvar. 

Bara ett par år efter andra världskriget slut gjorde sociologen och psykoanalytikern Erich Fromm ett försök att förstå vilka psykologiska mekanismer som kunde tänkas ligga bakom människans onda handlingar och han reflekterade kring relationerna mellan oss och de människor som är auktoriteter i våra liv. Han menade att vi måste skilja på rationella och irrationella auktoriteter. Den rationella auktoriteten grundar sig i verklig kompetens och behöver inte skrämma eller imponera med magiska krafter på dem som är honom underordnade för att behålla sin auktoritet. Den rationella auktoriteten ger effektiv hjälp utan att exploatera och kräver inte irrationell eller skräckfylld beundran i gengäld. Relationen präglas av jämlikhet, förutom i det avseende där den rationella auktoriteten besitter mer kunskaper eller större duglighet.

Den irrationella auktoriteten är den rationellas motsats. Den bygger sin överhöghet på makt av fysisk eller psykisk art och kan bygga på reell makt eller på ängslan och hjälplöshet hos dem som underkastar sig hans/hennes auktoritet. Makt och fruktan är den irrationella auktoritetens hörnstenar och kritik är förbjuden.

Erich Fromm påpekade att vår förmåga att skilja mellan gott och ont grundläggs i barndomen. Han skriver: ”Med tanke på [barnets] fullständiga beroende av de vuxnas kärlek och omvårdnad är det inte överraskande att en gillande eller ogillande min hos modern är tillräcklig för att ‘lära’ det skillnaden mellan gott och ont. I skolan och i samhället påverkas det av liknande faktorer. ‘Gott’ är det man får beröm för, ‘ont’ det för vilket man får uppbära klander eller straffas av de samhälleliga myndigheterna eller majoriteten av medmänniskorna. I själva verket synes fruktan för ogillande och behov av gillande vara det starkaste, ja, så gott som det enda motivet till etiska omdömen. Denna starka emotionella press avhåller barnet och senare den vuxna från att göra den kritiska frågan huruvida man med ‘gott’ i ett moraliskt omdöme menar något gott för auktoriteten eller för den handlande själv.”

Om vi underkastas en irrationell auktoritet kommer alltså känslor av egen styrka, av oberoende, auktoritet och produktivitet ge oss skuldkänslor medan gott samvete framkallas av lydnad, beroende och vanmakt. Erich Fromm menar att tydliga uttryck på ett sådant förvrängt gott samvete kan hittas hos Paulus, Augustinus, Luther och Calvin – som ansåg att självförakt och känslor av uselhet och syndfullhet var tecken på godhet. Ett sådant auktoritärt samvete kan hittas i de flesta religiösa och politiska system men också i förhållandet mellan föräldrar och barn och det yttrar sig i skuldkänslor över att inte ha varit föräldrarna till lags, inte älskat sina föräldrar nog eller ha svikit dem på något sätt. Det auktoritära samvetet hos barnet kommer sig av att föräldrarna ser på det som en egendom, som något som satts till världen för att tillfredsställa föräldrarna och nå framgångar i deras ställen. Skuldkänslorna stärker beroendet av förälderns gillande ytterligare och det effektivaste sättet att försvaga ett barns vilja är att ge det skuldkänslor, menar Fromm.

Om vi redan som barn vänjs vid att få ogillande ögonkast från våra föräldrar eller lärare så fort vi gör något som går deras vilja emot lär vi oss alltså att olydnad är något ‘ont’. Föräldrarna (eller vilka vårdnadshavare vi nu har) är våra första auktoriteter, personal på förskolor, skolor och fritids kommer därnäst. Och som förälder, förskollärare eller lärare kan vi välja att vara irrationella eller rationella auktoriteter. Våra mål kan vara exakt desamma, oavsett om vi väljer den irrationella eller den rationella auktoritetens väg – det är inte målen med vår fostran utan vägen dit som skiljer sig åt. Både en rationell och irrationell auktoritet kan vilja att barnet ska få sunda mat- och sovvanor, lära sig läsa, lära sig hänsyn mot andra. Men vägarna dit kan skilja sig rejält, och vilka vägar vi väljer får radikala konsekvenser för barnets förmåga att tänka och handla självständigt och att välja vilka som är hennes/hans egna auktoriteter – vem som helst som kan utöva makt över henne/honom eller den/de som besitter kunskaper hon/han vill ha eller beundrar.

Erich Fromm menade också att den öppna föräldraauktoriteten ofta har ersatts av en anonym, där man i stället för rena befallningar motiverar sina förbud och påbud med hänvisningar till andra auktoriteter, som vetenskap eller högre kunskaper om vad barnet ”egentligen”vill (det vill säga att föräldern har bättre koll på barnets vilja än barnet självt). Detta auktoritära samvete har sin motsats i det humanistiska samvetet, som består av vår egen inre röst och är oberoende av yttre sanktioner och belöningar. Vi har illusionen att detta vårt humanistiska samvete ska prata till oss med hög röst men vi måste i stället lära oss att lyssna bättre, menar Fromm. Om vårt samvete vilar på en irrationell auktoritet kan utvecklingen av vårt humanistiska samvete kvävas helt och göra oss beroende av makter utanför oss själva och få oss att helt avsvära oss allt ansvar. Det är då vi riskerar att försätta oss i situationer där vi begår de mest omoraliska handlingar eftersom vi ser det som vår plikt att lyda en stat, en ledare eller en ”allmän opinion”.

Erich Fromm förespråkade en humanistisk etik där valet av det goda innebär att leva ett rikt liv och utveckla sina möjligheter som människa. Dygd ska förstås som att känna ansvar för sin egen tillvaro, det onda som att förkväva människans möjligheter. Lasten är bristande ansvar inför sig själv. Ondskan ligger alltså i att inte utveckla sig själv, inte ta ansvar för sig själv och att hindra andra människor från att utvecklas och ta ansvar. Sedd på det viset blir det nog uppenbart för de flesta att vi alla många gånger varit ondskans hantlangare, i vår roll som uppfostrare av barn eller auktoritet i andra sammanhang eller bara i vår bristande hängivelse inför att utveckla oss själva.