Vad innebär egentligen liberalism på 2010-talet? De som påstår sig representera traditionell liberalism drar åt konservatism och nyliberalismen behåller sitt grepp om det ekonomiska liberala rummet. Socialliberalerna isoleras som en lite udda kvarleva som kanske egentligen borde fundera på var de hör hemma på den politiska arenan. Frihet – det liberala slagordet framför andra, tycks idag handla mer om pengars frihet än om människors.

I inledningen till sin bok Frihet och fruktan skriver den enligt egen utsago liberala skribenten Isobel Hadley-Kamptz: ”Vart har de liberala demokratierna och i vissa fall uttalat liberala politikerna egentligen tagit vägen under det senaste decenniet eller så? Övervakning av oskyldiga, tortyrens återkomst, muslimskräck, lönearbetet som primär ideologi: det finns mycket att oroa sig för och undra över”. Hennes bok är ett försök att sovra i den liberala tanketraditionen och dagspolitiken för att se vad som håller och vad som inte gör det. Vad har liberalismen stått för, i vilket skick är den idag och vart ser det ut att bära det hän? Det är en spännande resa att följa med på. Hadley-Kamptz vågar sig på sådant som att ifrågasätta om äganderätten verkligen bör få behålla sin ställning som grundpelare inom den liberala tanketraditionen och om den fria viljan existerar; våra jag är ju i så hög grad en produkt av omgivningen. Men kanske är det när hon diskuterar liberala förhållningssätt till marknaden som hon är allra skarpast. En fri marknad är en chimär i vår tid, menar Hadley-Kamptz. I stället är våra moderna finansekonomier att betrakta som antimarknader (ett begrepp myntat av den franske historikern Fernand Braudel).

Stora företag samlar så mycket makt att de sätter den fria marknaden ur spel. De behåller och befäster sin makt eftersom de är för stora för att tillåtas gå omkull. Med subventioner och andra former av statligt stöd hålls de vid liv eftersom konsekvenserna av deras fall skulle bli alltför stora för samhället. ”Därför alla dessa räddningspaket, dessa miljarder av skattebetalares pengar till bankirer och derivathandlare” skriver Hadley-Kamptz med referens till Grekland, Island och Irland. Ja, visst är det underligt att det fortfarande är så få marknadskramare som upprörs över att banker och finansinstitut slipper ta ansvar för sina dåliga affärer. Den fria marknaden är bara på låtsas men seglar likväl under liberal flagg. Alla de människor som kommer i kläm ses som ett nödvändigt offer för att hålla liv i det monstrum vi själva skapat.

Som krönika i GP idag