I dagens DN kan man läsa om Nossebroskolan. Där har man satsat på att höja betygen bl a genom att alla lärare läser in sig på specialpedagogisk litteratur och genom att slopa smågrupper och i stället arbeta med fler lärare inne i klassrummen. På bara några år gick de från att ligga i botten till att nå resultattoppen bland svenska skolor. Massor av svenska kommuner har rest till Nossebro för att lära. Men i dagens DN konstaterar man att de höga betygen kanske inte riktigt korrelerar med elevernas verkliga nivåer. Det har satts för höga betyg jämfört med vad eleverna presterar på nationella prov (där de är medelmåttiga).

Jag tillhör dem som läst om Nossebro med både hopp och skepsis. Det de gör för kunskapsutvecklingen har verkat bra och intresssant. Samtidigt har jag själv nyligen skrivit om en metodik med vissa likheter med det man gör i Nossebro och även där har skolor hyllats som stora framgångar trots bara medelmåttiga resultat. Nossebro har i jämförelse verkat mycket mer seriösa och metodiken mer välunderbyggd forskningsmässigt. Har DN rätt finns anledning till besvikelse. Samtidigt kanske det är bra att det (återigen) blir uppenbarat att det inte finns några patentlösningar på hur en bra skola ska arbeta. Att skolutveckling är komplicerat och att kunskapsmätningar inte säger allt om en skola. Kanske är det så att ha som mål att höja kunskapsresultaten i stället för att utveckla eleverna som människor kan fungera som en begränsning för hur långt det är möjligt att nå vad gäller kunskapsresultat.