Jonas Vlachos sätter fingret på något i det här blogginlägget:
”Hur kommer det sig att forskare i pedagogik, skolvårdande myndigheter och en samlad journalistkår okritiskt verkar ha accepterat Essunga kommuns beskrivning av resultatutvecklingen?
Min misstanke är att det till stor del kan förklaras av att den ”synvända” Nossebro skola använt sig av ligger nära vad många redan på förhand tror fungerar. Man har helt enkelt fått sina fördomar bekräftade och när projektet väl fått uppmärksamhet och uppskattning så finns det mycket prestige att förlora genom att kritskt granska vad man håller på med.”
Man ser helt enkelt det man förväntar sig att se.
Eva-Lotta Hultén 
Det är så sant, Eva-Lotta!
Förväntan är en oerhört stark faktor bakom männisors bedömningar. Se bara på placeeboaffekten. En variant av förväntan är den man som anställd i ett visst yrke har på att framställa jobbet som besvärligare, stressigare, mer oförstått än andra. På sistone har detta gällt bl.a. lärare, där en stor del av dem bara inte kan gå med på att det finns lugnare perioder under läsåret som väl kompenserar för de tyngre veckorna. Det är en slags facklig förväntan. Jag tror att när människor ska göra en all-overbedömning av sin arbetstid så minns man mest de besvärliga perioderna. Alla lovdagar finns inte med i tankarna alls då.
GillaGilla
Jag har jobbat som lärare en del tidigare (vikarie, som mest på halvtid) och kan jämföra med bl a jobb som städerska och inom vården. Jag kan konstatera att både vårdjobb och lärarjobb (båda på 90-talet) var erhört krävande och utmattande. Jag tror att alla jobb där du har ansvar för andra människor är mentalt ansträngande. Men samtidigt håller jag helt med dig om riskerna med att se sitt arbete som främst tungt och besvärligt. Det är en balansgång som måste till mellan att inte skapa negativa förväntningar hos sig själva och andra och att inte förtränga vad som är verkligt jobbigt (och riskera att gå in i väggen för att man blundat för länge).
GillaGilla