2009 anmälde 199 elever att de utsatts för kränkningar av en lärare. Året därpå var den siffran i stället 326. Enligt Skolinspektionen ökar kränkningar av lärare riktade mot elever oroväckande fort. Och att mörkertalet är stort är kanske inte en alltför vågad gissning. Att anmäla någon som har makt över ens betyg och fortsatta situation på skolan är självklart väldigt tufft. Kollegialiteten inom de flesta yrkeskårer är stark och för många lärare och skolledare ska det antagligen mycket till för att ställa sig på en elevs sida, mot en kollega. Att man som elev kanske får en annan lärare efter anmälan hjälper då föga.
Att en massa elever skulle okynnesanmäla sina lärare verkar inte särskilt troligt. Men Lärarnas riksförbunds respons blev trots det en oro för att det anmäls för lättvindigt och att det riskerar att underminera lärarnas yrkesutövning. Sett i ljuset av att Skolinspektionen också rapporterar att sju av tio grundskolor brister i sitt arbete mot kränkande behandling är det ett oroväckande ställningstagande.
Om vi i stället utgår från att antalet anmälningar faktiskt avspeglar en reell ökning av kränkningar – vad kan det då bero på?
De senaste åren har skolan varit utsatt för en kanonad av kritik som fortsatt och förstärkts med en kanonad av djupgående förändringar av skolans verksamhet. Lärarkåren är hårt ansatt av svartmålning, kritik och krav på snabba förändringar och förbättringar. När man är trött, frustrerad och känner sig överkörd är det lätt hänt att göra fel. De unga människor, med högst specifika egenskaper, problem, förutsättningar och intressen, som man har att hantera riskerar att förvandlas från enskilda individer till en massa av mänskligt material som ska bearbetas enligt mall. De reduceras till mottagare av de mätbara kunskaper lärarna satts att förmedla och kontrollera.
Före jul kom Maria Rönnlunds avhandling Demokrati och deltagande. Elevinflytande i grundskolans årskurs 7-9 ur ett könsperspektiv. Hon visar att elevernas inflytande över sin skolvardag är liten. Klass- och elevrådsmöten ses av skolan som träning inför framtiden snarare än som fora för medbestämmande. Över undervisningsrelaterade frågor ges eleverna inget inflytande trots att det enligt dem själva är vad de mest önskar påverka. Det tyder på en ständigt pågående strukturell kränkning som tränar eleverna i att se sig själva som föremål för andras yrkesutövning i stället för som subjekt i sina egna liv. Kan man ana att anmälningsstatistiken tränar också lärare att se eleverna på det sättet?
Som krönika i GP igår.
Eva-Lotta Hultén 
Skolan är som samhället i stort; kränkningar och föga inflytande
för gemene man.
Skolan ska väl öva för framtiden, eller..?
GillaGilla
Skolan bör inte bara rusta för verkligheten utan också förbereda eleverna på att förändera världen till det bättre.
GillaGilla
Det är ju bra att sikta mot stjärnorna men det vore ju bättre om skolan först lärde ungdomarna räkna och skriva.
Det du skrev var en praktklyscha. Sådant har vi nog av.
GillaGilla
Jag föreslår bara att man ska följa läroplanen. Men den kanske är en praktklyscha hela den?
F ö kan det ju vara bra att ha i minnet att det knappast finns någon motsättning mellan att arbeta demokratiskt med eleverna och att lära dem läsa och skriva. Tvärtom ökar en känsla av sammanhang elevernas inlärningsförmåga. Det är ju inga datamaskiner som ska programmeras som det handlar om.
GillaGilla
Läroplaner blir ofta fulla av klyschor. Jag har själv skrivit många kursbeskrivningar genom åren och nu kan det väl sägas att mycket i dem var uppblåsta ordmassor.
Arbetet i skolan måste vara realistiskt. Om skolan omges av ett ojämlikt samhälle så är det svårt att föregå med goda exempel. Känsla av smmanhang är verkligen en suberp klyscha. Koherens?
GillaGilla
Jag svarar med ett stycke ur min kommande bok:
”Psykoanalytikern Erich Fromm menade att det finns två sätt att uppleva sin omvärld, ett reproduktivt där vi ser på världen runt omkring oss på samma sätt som en film och ett generativt där vi förstår världen och gör den levande med våra egna emotionella krafter. Han ansåg att vi i vår kultur ofta har tillbakabildat förmågan att uppleva världen generativt. Det gör oss till extrema ”realister”, som bara ser ytan och är oförmögna att ta oss ner under den för att se vad som sker där. Vi saknar förmåga att se helheter och lider brist på den typ av fantasi som gör att vi av kända faktorer kan dra slutsatser om förändringar i framtiden. Vi saknar djup och perspektiv. Allt utöver det i nuet rådande tycks oss orealistiskt. Om det är så riskerar vi att anpassa oss in absurdum eftersom vi saknar förmåga att föreställa oss att det skulle kunna bli annorlunda om bara vi själva grep in och försökte påverka.”
Vad som är ”realistiskt” är ytterst relativt. Det som tycks orealistiskt är det bara till det genomförts. Och om det du skrev i kursbeskrivningarna inte blev genomfört så kan det ju också bero på bristande kompetens hos dem som skulle genomföra det.
GillaGilla
En av de ting som gör skoldebatten svårhanterlig är de verbösa
uttalanden som görs i skilda frågor. Dessa utsagor saknar substans och liknar mer litteratur än påtagliga insikter. Ditt citat
är exempel på detta. Man kan liksom inte skriva eller tala fram
en annan verklighet med ett blomsterrikt språk. Man måste tyvärr ner till den trista verkligheten. Bara rena teoretiker håller sig aloof
på detta sätt.
GillaGilla
Nu råkar jag både själv ha jobbat en del i skolan och dessutom besökt en hel del skolor (som jag skrivit om). En del av dem har djupt imponerat på mig med sitt demokratiska, genomtänkta sätt att arbeta med eleverna. Jag har dessutom läst en hel del forskning om sådant som pedagogik, didaktik, motivation och kognition. En hel del av denna forskning bygger på empiriska studier som i allra högsta grad är verklighetsanknutna. Men det kanske bara är just din ”verklighet” som är den enda riktigt sanna och verkliga?
GillaGilla
Det jag kallar empiriska studier är mycket sällsynta i skolforskningssammanhang. Det mesta brukar vara högst
kvalitativa intervjuer av ett begränsat antal individer. Visserligen kan ett sådant material kallas empiriskt men då ska man ha ganska låga krav på empiri.
Jag tror vi mött liknande verkligheter – men med olika förhandsinställning. Man ser det man vill se.
GillaGilla
Man ser, som du själv så klokt påpekar, vad man vill se. Brist på fantasi, kunskap eller intresse bör inte förväxlas med ”realism”.
Nu tror jag inte vi kommer längre här.
GillaGilla
Hör liksom till bilden att du inte vill höra något mer. Så talar den tvärsäkra människan!
GillaGilla
Jag vill bara påminna om att det är DU som slänger ur dig saker som att det jag skriver är ”tvärsäkra klyschor”, ”saknar substans”, osv – utan att på minsta vis försöka hänvisa till någon forskning, statistik, styrdokument eller ngt öht som underbygger dina egna påståenden. Du har kanske inte precis bäddat för ett sakligt samtal, vilket gjort att min lust att fortsätta debattera med dig avtagit ganska snabbt.
Jag har emellertid inte på minsta vis försökt tysta dig. Bara konstaterat att vi nog inte kommer längre. Någon som har sig själv som enda referenspunkt blir ju snabbt ganska meningslös att försöka föra ett mer övergripande resonemang med. Vill du ändå fortsätta göra tvärsäkra inlägg så varsågod.
GillaGilla
Den enda hänvisning du har är till en svensk avhandling.
Det jag bygger mina svar på är socialpsykologisk kunskap. Jag trodde du var bättre påläst än du nu verkar.
Kränkningar av det slag du skriver om kommer naturligt när auktoriteter rivs ner. Snällismen tillåter eleverna en mängd friheter som de inte är mogna för. Att då plädera för ökad demokrati i skolan mitt i ett odemokratisk samhälle är logiskt sett rena vansinnet.
Just denna slappa attityd har skapat den fallfärdiga skola vi nu har.
GillaGilla
Det ska bli intressant att se om det ökade antalet anmälningar också leder till åtgärd från Skolinspektionen. Efter tidigare larmrapporter (ex DN debatt 16 februari 2007) har vi ju istället sett att Barn- och elevombudet i flertalet fall ansett lärarens agerande fullt rimligt och inte alls någon kränkning av eleven. Det viktiga frågan är väl om antalet fall av konstaterad kränkning ökat. Citat från Skolinspektionens statistik (2010): ”Kritik mot skolor där personal kränkt elever utgör 16 procent av kritikbesluten, vilket är en minskning i jämförelse med 2009 då motsvarande andel uppgick till 22 procent av kritikbeslut.” Enligt samma rapport utgör kränkning från lärare 30 procent av anmälningarna. Om vi litar på att Barn- och elevombudet gör sitt jobb är det alltså vanligare med ”felaktiga” anmälningar mot just lärare. Frågan är då vad ökningen står för – fler lärare som kränker eller fler missnöjda elever/föräldrar som anmäler?
GillaGilla
Att andelen anmälningar mot lärare sjunkit i relation till det totala antalet säger ju inget om man inte vet den senare summan – men den har ju ökat kraftigt, enligt Skolinspektionen.
Säkert är en del av anmälningarna ”felaktiga” i så måtto att lärarens agerande varit rimligt – vilket ändå kan ha upplevts som en kränkning av eleven. Läraren har ju stor makt äver elevens liv och att hantera andras makt över en är inte alltid lätt. Men det är nog knappast hela sanningen. Vi får väl hoppas att det görs en ordentlig utredning och analys av siffrorna så att rätt åtgärder sätts in.
GillaGilla
Auktoritet som produkt av position har över tid helt förlorat sin relevans för våra uppväxande. Återstår auktoritet som produkt av våld, ännu allt för vanligt, inte minst inom hemmets väggar. Det ledarskap skolans lärare förväntas utöva bygger på andra premisser, vi kan kalla det auktoritet som produkt av förtroende. Under decennier har detta påbjudna ledarskapsideal hamnat i ett allt hårdare korstryck, bland annat som en konsekvens av samhällskontraktets gradvisa upplösning där unga människor inte längre kan identifiera utbildning som en del i samhällets omsorger. Skolpolitiken försöker nu reformvägen återupprätta lärarauktoriteten som position. Det går inte eftersom dagens unga, ända upp i ung medelålder, helt har avsocialiserats i detta avseende. Vi har att välja mellan våld eller förtroende, och oavsett vad vi väljer kan inte frågan begränsas till en skolfråga.
GillaGilla
Precis. Nya tider kräver nytt ledarskap. Även i skolan. Och skolan hänger ihop med resten av samhället. Borde ju inte vara så svårt att fatta men är det tydligen ändå.
GillaGilla
det är märkligt att man kan föra ett samtal om kränkningar i skolan
då det gäller ett ålderspann från förskola till gymnasium
det är väl ganska självklart den demokrati som utövas måste skilja
väsentligt.Min fru har varit utsatt för ”okynnesanmälan och gått
ut med detta i media – nu ringer en strid ström med lärare hit
som varit utsatta för samma sak. Varför inte skapa en motsvarande kränkningslagstiftning för hemmiljön.
E-L H´s erfarenhet av skolan måste inskränka sig till några dagar
Hennes argumentation går ut på att ” slå in öppna dörrar”
GillaGilla