Jag har fått flera arga mejl från lärare som reaktion på min krönika i GP häromdagen. Någon var så upprörd att hon till och med tänkte säga upp sin prenumeration (påstod hon). Hon uppfattade min krönika som ”en grov sågning av hela lärarkåren.”

I krönikan skrev jag att lärarna varit och är utsatta för en väldigt stor press. De har det väldigt tufft, med kritik från alla möjliga håll och stora förändringskrav på sig, i och med alla nya direktiv. Jag var alltså tydlig med att det kan finnas anledningar till att man som lärare ibland gör övertramp. Men jag tror knappast att eleverna har det lättare.

Att lärare har det tufft drabbar faktiskt fler än dem själva, och det måste få sägas! På samma sätt som man måste få påtala att den pressade arbetssituationen för Caremas vårdbiträden drabbar de boende. När ens möjligheter att utföra sitt jobb bra begränsas bör det påtalas vilka konsekvenser det får!

Jag har sannerligen inte sågat hela lärarkåren. Varken i denna krönika eller i mina sammanlagda skriverier.  Det finns massor av duktiga lärare som gör fantastiska jobb och om dem skriver jag också ibland. Men om man som lärare av olika orsaker inte lyckas göra sitt jobb så bra som man borde, är det bra att komma ihåg att de människor man är satt att ta hand om och utveckla är ännu mer maktlösa och utsatta än man själv.

Min lojalitet ligger först och främst hos barnen, även om jag som gammal lärarvikarie också är väl medveten om hur tufft läraryrket kan vara.