Den tvåhundraåriga tallnaturskogen i Koskällåstjärn i Härjedalen var anmäld för avverkning när Malin Sahlin kom dit sommaren 2010. Miljön var hårt brandpräglad och med en del våtare partier som dominerades av gran. Där fanns gott om grov död ved och fläckvis höll den nyckelbiotopsklass. I området hittades bland annat den starkt hotade vedsvampen urskogssporing och den hotade gräddsporingen tillsammans med 19 andra rödlistade arter. Inventeringsrapporten skickades in till skogsbolaget som planerade avverkning men träden togs ned ändå.

– Det gjorde mig uppriktigt ledsen, det var en både vacker och värdefull skog.

Malin Sahlin är skogshandläggare på Naturskyddsföreningen och på Skogsbloggen kan man följa hennes arbete för att skydda de sista svenska naturskogarna.

Samma höst som skogen i Koskällåstjärn föll hölls i Nagoya, Japan, en FN-konferens om hur vi ska kunna bevara den biologiska mångfalden. Sverige skrev under den överenskommelse som innebar att man går med på skydda 17 procent av den biologiskt representativa och värdefulla landytan. Branschorganisationen Skogsindustrierna hävdar nu att 25-28 procent av den svenska skogen redan är skyddad. Sveriges ansvar för att nå målet skulle därmed kanske redan vara uppnått?

Som ett led i att Nagoyaavtalet skrivits under fick Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen i januari ett uppdrag från regeringen att se över arealen skyddad mark och jämföra med hur andra länder räknar. Underförstått: kan vi få upp våra siffror utan att egentligen behöva göra något? På den frågan svarar Naturvårdsverket nej, i rapporten som nyligen blev klar. Enligt deras sätt att räkna är fortfarande bara 7,5 procent av vår skog långsiktigt skyddad (merparten i fjällregionen). Skogsstyrelsen svarar däremot ja. De tycker att vi ska räkna in de arealer som enligt skogsvårdslagen inte får brukas med konventionella metoder på grund av att återväxten inte är tillräckligt hög (de så kallade impedimenten). Men denna mark är inte skyddad från exploatering utan kan utnyttjas för exempelvis vindkraftsetablering med långtgående påverkan på naturen – det är bara inte tillåtet att kalhugga för virkesproduktion.

Inflytelserika krafter försöker med hjälp av siffertrolleri nu snygga till det svenska skogsskyddet. Men hur man än räknar kvarstår faktum: vårt starka skydd i fjällregionerna eller relativt starka av impedimenten kan aldrig hjälpa oss att nå upp till Nagoyaöverenskommelsen som alltså stadgar att ”ekologiskt representativ” mark skyddas. Med andra ord: massor av räddad fjällnära skog kan inte gottgöra ynkligt lite skyddad skog i Småland, Skåne eller Norrlands kustland eftersom det handlar om ekosystem med helt olika flora och fauna. Nedanför fjällregionen har inte ens två procent av skogen ett långsiktigt skydd.

Den svenska skogsvårdslagens portalparagraf lyder: ”Skogen är en nationell tillgång som skall skötas så att den uthålligt skall ge god avkastning samtidigt som den biologiska mångfalden behålls. Vid skötseln skall hänsyn även tas till andra intressen.” Biologisk mångfald och produktion är alltså i teorin jämställda med varandra men i praktiken går produktionen med självklarhet före. Att vi lyckats skydda nära hälften (46 procent för att vara exakt) av vår öppna fjällvärld från exploatering men bara några få procent av vår produktiva skog har en ganska uppenbar anledning: pengar. I fjällen finns inte särskilt mycket av ekonomiskt värde medan skogen fortfarande står för en betydande del av vår sysselsättning och ekonomi.

När vi upprörs över att länder som Brasilien och Borneo fäller sina urskogar för att ersätta dem med planteringar av eukalyptus eller oljepalmer kan det vara bra att komma ihåg att merparten av Sveriges skogar består av träd i monokulturer som planterats av människor efter kalhuggning. Av det barrskogsbälte som kallas taiga och som sträcker sig hela jordklotet runt har vi skapat plantager av nästan hela vår del. Med gigantiska skördarmaskiner har vi gått in och tagit ner både gamla och nyare skogar, kört sönder vattendrag, lämnat ibland flera meter djupa maskinspår, sprängt sönder flyttblock, trängt undan djur och växter och utplånat fungerande artrika ekosystem för att sedan ersätta dem med betydligt artfattigare. 861 skogslevande arter är idag enligt forskarna att betrakta som hotade. Då känns det inte roligt att veta att Skogsstyrelsens senaste undersökning visade att 37 procent av avverkningarna i den svenska skogen inte ens når upp till lagkraven när det gäller miljöhänsyn.

I Sverige har vi två miljöcertifieringar för skogs- och träprodukter. PEFC och FSC. Det svenska skogspolitiska målet om att undanta skog från skogsbruk bygger på att skogsägarna avsätter mark frivilligt. En stor del av dessa avsättningar sker inom certifieringarna vilket medför att de har en viktig roll för att Sverige ska nå upp till sina miljömål. Jag har tittat närmare på FSC, som är den största och fått anledning att förtvivla när jag lärt mig att en fjärdedel av avverkningarna på FSC-certifierad mark inte heller de når upp till lagkraven.

FSC är en ideell förening som bildades i Kanada 1993. Varje land har sin egen fristående organisation som tolkar och fyller ut de tio internationella grundprinciperna. Det finns tre kamrar: miljökammaren, den ekonomiska kammaren och den sociala. I svenska FSC:s miljökammare ingår Jordens vänner, WWF och Sveriges ornitologiska förening. I sociala kammaren finns fyra medlemmar och i den ekonomiska kammaren 34 företag, bolag och stiftelser med ekonomiska intressen i skogen. Obalansen är total – den kammare med överlägset flest medlemmar är också den med störst ekonomiska resurser och möjligheter att bereda sina ärenden och driva sina intressen. Obalansen har under de senaste åren dessutom stärkts av att två tidigare medlemmar i miljökammaren har hoppat av: Naturskyddsföreningen och Fältbiologerna, eftersom de tyckt sig inte längre kunna stå för FSC:s praktik.

Malin Sahlin menar att det inte är på regelnivå de stora bristerna finns utan vad gäller efterlevnaden. Till viss del tror hon att det beror på misstag och på kunskapsbrist på alla nivåer inom skogsbolagen men hon skyller också en del av problematiken på girighet:

– Det finns för lite mogen produktionsskog så i väntan på att den ska bli färdigvuxen avverkar man naturskogar som man vet har högt skyddsvärde.

Av de kvarvarande medlemmarna i sociala kammaren och miljökammaren är flera också kritiska (och åtminstone två funderar på om det verkligen är meningsfullt att vara kvar). Jag pratar med en före detta representant i miljökammaren som anser att FSC-märkningen lurar kunderna:

– Ur miljösynpunkt är FSC-standarden bara obetydligt bättre än lagkraven. FSC är grönmålning av första rangen.

Enligt FSC:s tionde grundprincip ska plantageskogsbruk ”vara ett komplement till skötsel av naturliga skogar, och minska trycket mot dessa”. Av kriterierna framgår att till plantageskogsbruk räknas kalhyggesbruk enligt svensk modell. Det struntar svenska FSC i när man formulerar sina egna kriterier, som godkänner kalhyggesbruk inom FSC:s ram. Det har fått bland andra FSC i Tyskland att reagera. Enligt Malin Sahlin blev de representanter från tyska FSC, som var på besök i Sverige i somras, mycket upprörda över vad de fick se. När jag pratar med Uwe Sayer, generaldirektör för tyska FSC, formulerar han det lite mer diplomatiskt som att de blivit ”mycket förvånade” och undrande inför om det inte vore möjligt att precis som i Tyskland idka ett skogsbruk utan kalhyggen.

I Sverige råder hegemoni kring hur ett rationellt skogsbruk går till. Att man på många andra håll i Europa nu alltmer frångår kalhyggesmetoder har än så länge fått ganska liten uppmärksamhet här och några av dem som försökt ifrågasätta rådande metoder har antingen frusits ut eller ignorerats. Och ute på fältet kan alla miljörörelsens frivilliga inventerare fortfarande se hur nyckelbiotoper och andra skogar med höga skyddsvärden avverkas utan tillräckliga påföljder för bolagen som gör överträdelserna, hur enskilda skogsägare efter vanlig avverkning går ut för att ta ner de kvarlämnade hänsynsträden och hur de hotade arterna och de sista resterna av urskog minskar. Malin Sahlin är förbannad och frustrerad:

– Galenskaperna fortsätter, trots allt vi vet och trots våra nationella och internationella mål. Jag är fast besluten att göra allt jag kan för att få stopp på det!

I GP idag.