Innan jag började intressera mig för skogen som ekosystem som trodde jag att en naturlig skog är en som människan lämnar ifred. Nuförtiden vet jag att det inte är riktigt så enkelt. Eftersom människan under årtusenden som jägare påverkat sammansättningen av skogens fauna har vi också förändrat hur en skog som lämnas ifred från människan kan utvecklas.
För några tusen år sedan fanns stora flockar av vilda betesdjur som bidrog till att skapa ett mosaikartat landskap med öppna gräs- och trädmarker. Det gynnade utvecklingen av arter anpassade till en sådan natur. Exempelvis vill 90 procen av skalbaggar som lever på ek ha solexponerade träd och även skalbaggarna knutna till lindar vill ha solexponering. Det innebär att många av våra nutida skogar är mycket tätare än de hade varit om vi inte utrotat de stora betesdjuren.
I senaste numret av SkogsEko skriver jag om hur skogsbete (alltså att släppa ut tamboskap att beta i skogen) är både en kultur- och mångfaldsgärning. Tamboskapen bidrar till att återskapa sådana skogsmiljöer som under det moderna skogsbruket blivit allt mer ovanliga. Det gynnar både vissa växter och vissa djur. Dessutom kan det bli väldigt vackra miljöer.
Reportaget kan läsas här och här. Den senare länken går till tidningen SkogsEko där man också kan se fotograf Maria Steens fina bilder till.
Eva-Lotta Hultén 
Kommer inte fram till länk 2 med bilder
GillaGilla
Hmm, inte jag heller. Kanske något tillfälligt knas med Skogsekos server!
GillaGilla
Hej Eva-Lotta och tack för alla fina artiklar du skrivit genom åren. Jag är ett fan!
Jag tycker dock att man ska vara lite försiktig med att dra för stora slutsatser om megafauna-teorierna. Jag menar inte att de inte rymmer många rimliga slutsatser, men som exempel så nämner du lind och ek, som är arter som själva är värmeälskande och föredrar öppna eller halvöppna lägen. Att den associerade skalbaggsfaunan till dessa träd gillar sol är kanske inte så konstigt. Det är också så att vi befinner oss i ett relativt kallt land och en stor del av vår fauna har en sydlig huvudutbredning, vilket innebär att den gynnas av värme hos oss, men inte nödvändigtvis i Tyskland eller Italien. Jag tycker att det är jättebra att arbeta med skogsbete som naturvårdsinstrument och att biologisk mångfald i skog generellt skulle gynnas av en högre betesstörning, inte minst många rödlistade arter. Men jag värjer mig för att framställa det som att den biologiska mångfalden generellt är mer anpassad till öppnare förhållanden. Tvärtom så tror jag att igenväxande lövskogar har räddat många tidigare sällsynta arter, eller skapat naturliga biotoper för arter som vi inte känner till eller prioriterar lika mycket som många skalbaggar (e.g. svampmyggor), eller arter som ännu inte hittat hit.
De funktionella egenskaperna hos både växter och djur har jag förstått är betydligt äldre än några tusen år. Kanske är några 100 000 år ett mer rimligt tidsperspektiv för funktionella egenskaper att växa fram (naturligtvis finns det ett brett spann, påvisat inte minst inom fenologin).
Vänligen Emil
GillaGilla
Hej
Trevligt att du brukar uppskatta vad jag skriver, och kul att få en kommentar på denna lilla text, som nu är tio år gammal! 🙂
Tack också för de tankar och kunskaper du delar med dig av. Det här med vad som är naturligt är verkligen en komplex fråga. För 15 000 år sedan hade vi ju is här och både före och efter det har arter vandrat söder- och norrut beroende på klimat och andra föränderliga omständigheter i Norden. Så när det där ”naturliga” tillståndet som man gärna vill referera till ska beräknas till är ju en delikat fråga. Kanske har våra skogar varit både tätare och glesare, beroende på vilket ”förr” man pratar om? Eller tänker jag fel?
GillaGilla
Nej, jag tror du har rätt i att många geografiskt avgränsade områden haft naturliga perioder som både öppna och slutna. Dock finns det antagligen regioner där avskogning/öppenhet haft lättare att inträffa, eventuellt med megafaunans hjälp, såsom på torkstressade, sandiga, tunna och näringsfattiga jordar, kustmiljöer och vissa svämmiljöer osv.
Teorin om megafaunan har ju en Europeisk kontext och utgår från att alla arter och ekosystem har funnits på andra platser i Europa än i Norden den mesta tiden de senaste 2 miljoner åren, så hur öppna skogarna varit just i Norden tror jag inte är relevant för vilka habitat som varit mest betydelsefulla för artbildningen (som alltså i de flesta fall sker så långsamt att de flesta arter är äldre än senaste glacialen om jag förstått det rätt). Avskogningen av Europa från romartiden och framåt har antagligen också bidragit till att utrota, åtminstone lokalt, många skuggtoleranta arter, vilket skulle kunna bidra till en bild av att de ljusa skogarna skulle vara artrikare (vilket jag visserligen inte tror att de är). Jag läste en artikel för ett tag sen där nån forskare hade uppskattat att de tre arterna alm i Europa hade minskat med 90% från romartiden till tiden för almsjukan, och sedan ytterligare 90% av den återstående populationen i almsjukan (alltså totalt 99%). De stora ädellövskogarna i låglandseuropas ”floodplains” (svämplan?) med vresalm, ask och ek är i princip helt borta idag. Som jag förstått deras karaktär verkar de varit ganska skuggiga, med 40m höga träd. knappast hagmarksekar alltså. Viktigt att alla får vara med! (och viktigast av allt tror jag är att skydda areal)
GillaGilla
Stort, tack, många kloka tankar och kunskaper i ditt inlägg! Vi får kämpa för mer skyddade arealer.
GillaGilla