Innan jag började intressera mig för skogen som ekosystem som trodde jag att en naturlig skog är en som människan lämnar ifred. Nuförtiden vet jag att det inte är riktigt så enkelt. Eftersom människan under årtusenden som jägare påverkat sammansättningen av skogens fauna har vi också förändrat hur en skog som lämnas ifred från människan kan utvecklas. 

 För några tusen år sedan fanns stora flockar av vilda betesdjur som bidrog till att skapa ett mosaikartat landskap med öppna gräs- och trädmarker. Det gynnade utvecklingen av arter anpassade till en sådan natur. Exempelvis vill 90 procen av skalbaggar som lever på ek ha solexponerade träd och även skalbaggarna knutna till lindar vill ha solexponering. Det innebär att många av våra nutida skogar är mycket tätare än de hade varit om vi inte utrotat de stora betesdjuren. 

I senaste numret av SkogsEko skriver jag om hur skogsbete (alltså att släppa ut tamboskap att beta i skogen) är både en kultur- och mångfaldsgärning. Tamboskapen bidrar till att återskapa sådana skogsmiljöer som under det moderna skogsbruket blivit allt mer ovanliga.  Det gynnar både vissa växter och vissa djur. Dessutom kan det bli väldigt vackra miljöer.

Reportaget kan läsas här och här. Den senare länken går till tidningen SkogsEko där man också kan se fotograf Maria Steens fina bilder till.