Om Lilla hjärtat-debatten

Debatten om Lilla hjärtat har varit hätsk och väldigt polariserad. Jag gillar Stina Wirséns produktion och även ambitionen att ge svarta barn mer utrymme i bilderböcker och filmer (har inte sett filmen om Lilla hjärtat dock) och tänker att det borde ha gått att diskutera på ett mer sansat sätt. T ex sådant som om det är möjligt att fylla avbildningar av svarta med nytt innehåll om det sker i ett nytt sammanhang. Jag har velat skriva något men inte riktigt lyckats sätta fingret på vad det är som skaver så. Nu behöver jag inte fundera mer. I gårdagens GP formulerade Sinziana Ravini på ett alldeles utmärkt sätt de tankar som bara löst skramlat runt i mitt huvud. Och hon gör det med mycket bättre referenser än jag hade lyckats åstadkomma:

”Vi har alla rätt att uttala oss om bilder som berör oss, men hur lätt är det att se skillnad på en rasistisk bild och en bild som utmanar rasistiska bilder?

Det är förstås extremt svårt och det är därför det svajat så mycket i debattbåten. Lilla hjärtat är svart, har små flätor som sticker ut likt solstrålar ur huvudet och hennes läppar är vita, stora och runda. Ligger rasismen i svartheten? I flätorna? I läpparna? Nej, jag skulle vilja hävda att den ligger i betraktarens blick, i rädslan för att tycka och tänka fel inför något som han eller hon är djupt rädd för, nämligen sin egen främlingsfientlighet.

Wirsén hade inte för avsikt att kränka någon. Hon ville punktera en stereotyp bild. Nu anser en rad personer att stereotypa bilder inte kan punkteras. De har tyvärr missat den franska Négritude-rörelsen som drevs av poeterna Aimé Césaire från Martinique och Léopold Senghor från Senegal och deras kamp mot den kulturella kolonialismen. Négritude-rörelsen gick ut på att överdriva och karikera den egna kulturen för att både framkalla och driva ut våra samhällsneuroser.”

Också barnboksförfattaren Ulf Nilsson skriver klokt om debatten:

”Stina Wirsén har försökt bryta nacken av den gamla förtryckarbilden, ge den ett nytt innehåll, låta en ny hjältinna stiga fram ur det gamla. Ibland verkar det som om alla utgår från att Joanna Rubin Dranger och Oivvio Polite självklart har rätt, och frågan som återstår är bara hur Stina Wirsén ska be om ursäkt.

Men tänk om Stina Wirsén har rätt? Tänk om hennes glada och fräcka tilltag är just det som kan skapa glädje och stolthet hos barn med afrikanskt ursprung …

(…)

Dra in böcker, stoppa visningar. Där gick man över en gräns. Intoleransen kan aldrig få bli kulturens metod. Varje mångkultur måste vara demokratisk. Just mångkulturen kräver ökad demokrati och bättre spridning av allas uppfattningar.

Jag vet inte vem som började ropa på nedmalning av böcker och nedsläckning av biosalonger. Men det är ett tungt ansvar att bära.

Från början varnades det för att detta skulle minska skaparglädjen i barnlitteraturen.

Är det så? Jag märker hur rädslan på förlagen blir större. (Och de var ju inte direkt modiga och kaxiga innan …) Jag märker hur jag själv tappar sugen. Jag skulle aldrig stå ut med den hätskhet och kölhalning som Stina varit med om. Kanske är det bara de hårdhudade som orkar. Hur hårdhudade är poeter, konstnärer och sagoboksförfattare i allmänhet?”

Skönt att det finns människor som kan tänka självständigt och som vågar stå upp och tycka annorlunda eller ifrågasätta när ”alla” minsann vet vad som är rätt och riktigt. Som kan återge en svartvit debatt dess nyanser.

Jag vet fortfarande inte vad jag själv tycker om Lilla hjärtat. Det beror på att frågan är komplex. Precis som alla andra är jag ju färgad av min kultur, av förutfattade meningar, blinda fläckar och precis som för andra påverkar mina egna erfarenheter när jag tolkar en bild, en text eller ett konstverk. Därför vacklar jag lite hit och dit när det kommer till Lilla hjärtat. Det jag önskar är en mindre polariserad, mindre tvärsäker debatt. Eller kanske snarare ett samtal. Om hur vi går vidare från där vi befinner oss nu så att det faktiskt blir möjligt att ge svarta barn mer plats i barnböckerna utan att riskera att kränka någon och utan att stänga in någon i en stereotyp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s