Svensk jul är vid det här laget ett mischmasch av gamla och nya, kristna, hedniska och kommersiella traditioner. Var och en plockar och väljer och skapar sin egen jul. Själv firar jag för att få mitt behov av lugn, tända ljus och avskildhet tillfredsställt. Som julälskare har jag emellertid vissa preferenser när det gäller tomtar. Jag har svårt för den rödklädda coca-colatomten vars främsta funktion är att likt en konsumtionens härförare resa jorden runt och dela ut presenter, för att sedan dra sig tillbaka och förbereda nästa orgie i leksaksutdelning. Det är just en sådan tomte som finska Mauri Kunnas Hemma hos jultomten kretsar kring. Boken är skriven närmast som en slags faktabok. Tomten och alla nissar är rödklädda, skäggiga och godmodiga. De tillverkar prylar i sina verkstäder att dela ut dem på julafton. Tomtemororna ägnar sig framför allt åt att laga mat åt, och serva manstomtarna. Bilderna är roliga men texten är platt och redovisande, könsrollerna gammaldags och tonen mot läsarna är moraliserande. Den här tomten klarar jag mig bra utan.

Det är den lilla grå tomten som smyger runt på en gård på landet och ger hästarna lite extra hö som jag vurmar för. Han som egentligen inte är något specifikt julfenomen utan en del av svensk folktro. Min bild av honom är antagligen starkt färgad av Viktor Rydbergs klassiska dikt Tomten.

Tomten är vaken är en ny bok av Astrid Lindgren, med illustrationer av ALMA-pristagaren Kitty Crowther. Texten bygger på just Rydbergs dikt och med illustrationer av Harald Wiberg har den sedan 60-talet givits ut i många länder. Först nu kommer den på svenska. Här vandrar tomten runt om natten och visar omsorg om allt levande. Ibland saknar jag Rydbergs rim och rymt och djup men magin finns kvar och Crowthers bilder är rofyllda och finstämda.

Särskilt originell är inte denna berättelse och det kan inte vara lätt att klämma sig in i jultomtegenren och komma med något nytt. Julen och tomten är extremt välskildrade i barnlitteraturen. Det mesta går i stilen gulligt, magiskt eller klassiskt sagobetonat men det finns undantag.

I brittiske Raymond Briggs Jultomten är det visserligen klapputdelandet som är tomtens mening och mål men här bor han ensam i en lägenhet med utedass på gården. Han får själv sköta djuren och packa släden och hela tiden gnäller han över vädret. I Briggs version är tomten en butter ensamvarg som inte alls ser någon glädje i att glädja andra. Han får mig att tänka på alla verklighetens skäggiga, rundlagda män som under december får anställning på något varuhus för att att låtsas älska barn och ta emot deras önskelistor – och precis som Briggs tomte antagligen mest sitter och längtar hem till sin fåtölj. Boken är småroligt hädisk och lite sorglig. Vem bryr sig om jultomten när han inte kommer med klappar?

Vill man hellre ha saga och sött så vänder man sig fördel till Ulf Starks och Eva Erikssons Jul i stora skogen. Här berättas två parallella historier, den om en liten, grå och surmulen hustomte vid namn Vrese och den om en stor och bullrig kaninfamilj. Kaninerna har fått höra att jultomten ska komma men vet inte vem han är eller riktigt vad man kan förvänta sig. De andra djuren i skogen ger dem information som pekar mot en både krävande och högtidlig typ som förväntar sig att bli firad. Kaninerna fixar julgran, lagar mat och skriver verser till tomten. När vresige Vrese anländer och möts av så mycket vördnad mjuknar han och förklarar att julen firas för att man ska vara glad över att det finns barn – ett gott skäl.

Jul i stora skogen är ganska olik Ulf Starks vanliga produktion men Eva Erikssons bulliga och uttrycksfulla djur känns igen. Berättelsen rymmer referenser både till muminfamiljens förvirrade väntan på julen, skildrad i novellen Granen, och till Nalle Puh. Ska jag välja någon julbok att läsa för mina barn så blir det denna. Här finns både humor, äventyr och ett uns av ifrågasättande och omskrivande av julen. Precis vad denna sönderälskade kan högtid behöva.

 Som recension i GP häromdagen