Tvärsäkerhet – samhällsdebattens gissel

I dagens Arbetet skriver jag om hur den som vill få medieutrymme idag hellre bör öva verbala boxning än göra research.

Emellanåt blir jag uppringd av personer som arbetar med radio- eller TV-program. Deras uppgift är att hitta folk som vill debattera olika ämnen. Uppringarna ställer lite snabba frågor och säger sedan antingen: ” vill du vara med i programmet xxx och diskutera detta?” eller ”okej, vi hör av oss igen” (vilket ska förstås som ”du är inte intressant”).

Efter ett antal sådana samtal har det blivit lätt att se att det är när jag har väldigt bestämda åsikter som de vill ha med mig. När jag är mer resonerande är jag inte välkommen. Några gånger när jag ställt upp så har programledarna ändå efteråt kommenterat, med lätt besvikelse i tonen, att debatten inte blev så het.

Felet är alltså inte att jag varit otydlig eller ovederhäftig. Nej, problemet är att jag inte varit tillräckligt tvärsäker, aggressiv och ovillig att lyssna på mina motdebattörer.

Den som vill få medieutrymme bör idag hellre ägna sig åt att öva verbal boxning än åt att göra research. Men vad händer med det offentliga samtalet när tvärsäkerhet blir en självändamål? När människor erbjuds medieutrymme inte utifrån vad de har att säga utan främst för hur de säger det?

Ett sådant klimat riskerar att leda till att personer som ges plats i medierna börjar betrakta det offentliga rummet som en slags reklampelare för att stärka det egna varumärket och att det inte ens för en själv blir så viktigt vad man har att säga eller hur underbyggt det som påstås är – bara det får genomslag.

Samtalen uteblir och ersätts av tvärsäkra åsikter om saker som många av tyckarna vet ytterst lite om. Kombinera detta med att tempot i medieflödet ökar och att tiden för journalister och debattörer att förbereda sig minskar. Det går att påstå nästan vad som helst i media utan att bli ifrågasatt på faktabasis, eftersom ingen har tid att kolla vad som är korrekt. Kritiska följdfrågor är dessutom en sällsynthet.

Skolområdet är ett utmärkt, och sorgligt, exempel. Där har det kryllat av tyckare men för den som är inläst på ämnet är det uppenbart att många har väldigt dåliga kunskaper. Det är paradoxalt eftersom inte så få av dessa debattörer propagerar för att kunskaper bör uppvärderas i skolan.

Utan nämnvärda egna insikter om hur lärande går till ger de förslag på hur skolan ska arbeta (eller förfasar sig över sådant som skolan gör utan att ta reda på varför den gör det).

”Mer kunskap i skolan – jajamensan, men jag tänker inte skaffa mig någon själv, jag bara tycker”.

Meningsmotståndare trycks till med ord som ”flummig” (handlar det i stället om feminism så är just nu ”extremfeminist” inne) eller andra epitet som saknar definition och vars enda syfte är att framställa den andre som ovärdig att lyssna på. Ett annat vanligt sätt är att tillskriva meningsmotståndaren åsikter som man börjar argumentera emot som om de uttalats på riktigt och inte bara är sprungna ur den egna fantasin. På så sätt omöjliggörs ett verkligt meningsutbyte.

Allt detta har jag velat säga ett tag. Efter att ha debatterat skolan i många år och gång på gång mötts av tillmälen och vulgärargument och tillskrivits åsikter jag inte har och uttalanden jag inte gjort så är jag less och förbannad.

Jag är trött på alla de debattörer som förväxlar tvärsäkerhet med insikt. Jag är besviken på alla de mediala fora – i radio, TV och i tidningar – som tillåtit debatten att hamna på träsknivå och avsiktligt lyft fram tvärsäkra pajaser på bekostnad av människor med verklig kunskap.

Jag vet inte hur många frustrerade professorer, forskare, lärare och andra skolmänniskor som jag haft kontakt med som berättat hur de gång på gång försökt nå ut i media med motbilder eller för att ge repliker på andras inlägg. Hela tiden har de fått se sig brädade av tyckare utan djupare insikter i skolans värld än vad de fått genom att de är föräldrar eller själva en gång gått i skolan.

De kunniga skolmänniskorna kan ha många olika och ibland motstridiga åsikter men de grundar dem på verkliga kunskaper – ändå har det varit hart när omöjligt för dem att bli hörda. Inte bara har de sagt ”fel” saker utan också gjort det på ”fel” sätt: resonerande, och reflekterande i stället för pompöst och högljutt.

Det senaste året har debattklimatet i mediernas kommentarsfält varit föremål för diskussion. Det finns all anledning att klaga på debattnivån och den hårda tonen där men i mångt och mycket är den en spegel av hur även etablerade tyckare beter sig, även om tillmälena är mindre grova och hoten mer latenta (”passa dig, annars hänger jag ut dig i min nästa krönika”). Medieklimatet göder grandiosa personligheter; anspråksfulla människor som lätt får för sig att det de säger är rätt och sant bara för att det är de själva som uttalar det.

När dessa personer – som ofta får medieutrymme för att de skapar uppmärksamhet och inte för att de har något av substans att tillföra – finner sina åsikter bli emotsagda tolkar de det inte som en öppning till samtal utan som ett angrepp på sin person eller ett försök att ”tysta” dem. De svarar gärna med vad de anser vara samma mynt – och kan gå illa åt sina meningsmotståndare. ”Jämställdisten” Pär Ström är ett aktuellt exempel men sådana personer finns i alla läger och både till höger och vänster.

Feminism, integration och etnicitet är exempel på ämnen som idag är närmast omöjliga att diskutera utan att det spårar ur i personangrepp, hot, tillmälen och utbrott av sårade egon. Pajkastning och substanslös tvärsäkerhet är vår tids samhällsdebatts gissel.

 

2 reaktioner på ”Tvärsäkerhet – samhällsdebattens gissel

  1. Huvudet på spiken. Samtidens ledarskapsdoktrin handlar om allt utom detta, som ju egentligen är ledarskapets viktigaste innebörd… Om vi vill leva i ett civiliserat och demokratiskt samhälle (?).

    Gilla

  2. Huvudet på spiken. Twitter och bloggkommentarer i ett nötskal.
    ”klimatet i mediernas kommentarsfält har varit föremål för diskussion. Det finns all anledning att klaga på debattnivån och den hårda tonen (…) Klimatet göder grandiosa personligheter; anspråksfulla människor som lätt får för sig att det de säger är rätt och sant bara för att det är de själva som uttalar det.
    När dessa personer (…) finner sina åsikter bli emotsagda tolkar de det inte som en öppning till samtal utan som ett angrepp på sin person eller ett försök att ‘tysta’ dem”

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s