Sedan värnplikten avskaffats finns bara en samhällelig institution kvar dit alla medborgare kan tvingas även emot sin vilja: skolan. I centerns utkast till nytt idéprogram har en tanke om slopad skolplikt framkastats. Den skulle i stället ersättas av en läroplikt, som ger föräldrarna skyldighet att se till att deras barn får en fullgod utbildning. Jag tycker inte att det är något bra förslag. Alla föräldrar är inte lika lämpade att hjälpa sina barn till lärande och skolan har en viktig samhällsbärande funktion som jag inte vill se gå förlorad. Däremot vill jag gärna se en diskussion om vad skolplikten innebär för elever, föräldrar och utbildningsanordnare och hur vi handskas med den på ett klokt sätt.

Det finns något djupt kluvet i vår syn på skolan. När vi pratar om barn i utvecklingsländer framhåller vi gärna att barn inte ska behöva arbeta, att de har rätt att i stället gå i skolan. Samtidigt agerar vi på hemmaplan som om skolan främst är en plikt och inte en rättighet. Det medför att det inte spelar någon roll om barnen vill vara i skolan eller ej. Den som inte går dit ska straffas – med kvarsittning eller frånvaronotering i betygen. Föräldrar kan få böter.

I boken Barnet – den sista slaven, menade den finländske hjärnforskaren Matti Bergström att våra skolor har blivit träningsanstalter där barn förtrycks och övas i att tillgodose vuxnas syften. Tanken att vår uppfostran och utbildning av barn är en form av slaveri kan kännas långsökt och stötande. Vi uppfostrar och utbildar ju med de bästa intentioner. Men alltför många bortser från att barnet är en individ redan nu, med dagligt behov av stimulans och av att känna att det har ett värde. Barnets tid ockuperas och tankeförmåga, fantasi och kreativitet styrs in i de av vuxna utsedda ”rätta” banorna. Har vi rätt att göra så? Vem har i så fall givit oss den rätten?

Vår syn på barn som ägodelar genomsyrar vårt förhållningssätt till dem och de institutioner som skapats för att utbilda dem. Barns egna mål med sitt liv och med att gå i skolan väger på ett samhälleligt plan lätt i jämförelse med de mål vi vuxna ställer upp för dem.

En skola som fokuserar främst på lärande som en rättighet i stället för en plikt måste ständigt anstränga sig för att skapa en meningsfull och inbjudande verksamhet. Det räcker inte att leverera en utbildning som är matnyttig i framtiden. Som väl är finns många kloka lärare som redan förstått detta. Skolplikten bör finnas kvar men balanseras av en barnsyn som ger barnet rätt till meningsfullhet, glädje och lagom utmaningar i stunden.

 Som krönika i GP idag