I senaste numret av tidskriften Neo skriver journalisten och författaren Jens Liljestrand om sitt liv som frilans. Det är deprimerande läsning om ett liv i det så kallade prekariatet. Ett osäkert liv där man aldrig vet hur inkomsterna ser ut, har svårt att planera, omöjligt att få lån, osv. Han skriver att han aldrig träffat någon som faktiskt vill frilansa hellre än ha fast jobb.

Det har jag, och jag tillhör själv den (antagligen ganska lilla) skaran. Jag trivs som frilans. Visst var det knackigt ekonomiskt i många år men sedan flera år går det bra (fast jag känner igen det ständiga ifrågasättandet från andra som han beskriver: ”går det verkligen att leva på det?” – och har ibland haft lust att påpeka att jag inte har för vana att fråga andra hur det går för dem ekonomiskt).  MEN, det är ett tufft liv att frilansa och arvodena pressas nedåt. Fler försöker hanka sig fram eftersom anställningar försvinner så konkurrensen ökar ju också.

Och det här kommer att göra något inte bara med dem som skriver utan också med journalistiken och med samhället. Alla dessa osäkra anställningar och hattiga frilansliv och den ständiga pressen att prestera gör journalistiken sämre. Mer ska produceras på kortare tid. Tid för fördjupningar uteblir. Människor som besitter kunskaper som behövs i journalistiken ger upp och väljer andra banor för att orka och för att kunna försörja sig. Liljestrand skriver om hur vi som ska beskriva världen, analysera och förklara den, bränns ut och/eller börjar småfuska i reklambranschen eller börjar kanske slarva med källkollen – för att vi inte hinner göra bra jobb om vi samtidigt ska kunna försörja oss. Min oro både för journalistiken som sådan, för kollegor, och även för min egen framtid som journalist ökar för varje månad.