Svårt att ta ansvar på avstånd

En av de näthatare som intervjuades i Uppdrag granskning förra veckan menade att det varit skillnad om det han skrev sagts öga mot öga. Nu tror han inte att den han trakasserat tagit illa vid sig sig. En annan konstaterar att nej, han hade inte uttryckt sig så i ett möte i verkliga livet. Samma sak har sagts i intervjuer med näthatare tidigare. De verkar ha svårt att förstå att också skrivna ord gör andra illa på allvar. Att ett hot om våldtäkt inte nödvändigtvis blir mindre skrämmande för att det framförs anonymt och i text.

Under ett bombanfall under andra världskriget konstaterade George Orwell att piloterna som släppte bomberna var högt civiliserade människor och att de inte kände någon fiendskap mot honom som individ: ”Jag är säker på att de flesta av dem är snälla och laglydiga personer som aldrig skulle drömma om att begå mord i privatlivet. Men om någon av dem lyckas spränga mig i småbitar med en välriktad bomb så kommer inte hans nattsömn att störas av det’.”

Tekniken har givit oss möjligheter att både kränka och massmörda på avstånd. Det mänskliga psyket har inte haft en chans att hänga med i utvecklingen och bygga in moraliskt motstånd mot det på samma sätt som när vi har vårt offer i blickfånget. Den som inte ser förödelsen känner ingen skuld. De drabbade förblir abstrakta idéer. Ändå blir förstås inte alla näthatare. För det krävs en aktiv aggression, riktad åt något håll. Men om vi vidgar diskussionen till att handla om hur vi skadar våra människor genom tanklöshet eller likgiltighet inför dem, hur många av oss kan räkna in oss bland de goda då?

Det är få som avstår flygresor för att låglänta öar kommer utplånas om vi inte hejdar klimatförändringarna. De flesta av oss köper kläder utan större eftertanke trots att vi har läst och sett reportagen om hur framställning av bomullstyg orsakar utsläpp som förgiftar vatten för fattiga indier. Vi vet att färgning av tygerna ger frätskador, andningsproblem och cancer men handlar ändå. Hade butikerna varit fyllda av bilder på de sjuka hade det antagligen varit svårare. Ännu mer så om en shoppingtur inneburit att vi tvingats ta oss till de drabbade byarna för att köpa våra kläder direkt från dem som med sin egen hälsa som insats producerat dem.

I den moderna världen har mina handlingar dagligen konsekvenser för människor jag aldrig behöver möta och bristen på närhet ställer till det för oss när det kommer till empati och ansvarstagande. Det gäller inte bara näthatare utan oss alla.

 

Som krönika i GP idag

5 reaktioner på ”Svårt att ta ansvar på avstånd

  1. I ett öppet samhälle med fri debatt måste vi kanske finna oss i att
    känsliga ämnen ofta kan åtföljas av aggressiva ord. Vi måste lära oss att skilja på hat och hot. Olaga hot måste vara påtagligt och reellt och inte långsökt utan verklighetsnära. Att bara säga att någon borde vara död är inget olaga hot i lagens mening. Men det kan ju ligga hat bakom ett sådant uttalande. Men ska vi börja reglera känslouttryck genom lagar? Det finns bloggare med kommentarsfält där inga negativa synpunkter publiceras. Tystnad och censur är ofta lika hatfyllda fenomen, men de diskuteras inte så mycket.

    Gilla

  2. I ett öppet samhälle med fri debatt måste alla ta ansvar för debattonen. Att tala om för någon att det vore bättre att de vore döda är kanske inget hot men enligt mig ändå att gå över gränsen. Den som började skriva den typen av hatiska, fullkomligt okonstruktiva kommentarer på min blogg skulle jag nog faktiskt ganska snabbt stänga av från möjligheten att kommentera. Att det är lagligt är inte detsamma som att enskilda individer är tvingade att läsa eller lyssna till det. Vill man få vara med och diskutera på någons blogg får man faktiskt uppföra sig städat, är min åsikt.

    Gilla

  3. Det är bra att du erkänner din makt – att stänga av. Och det är en vanlig journalistisk maktutövning – att stänga av, att inte lyssna, att inte kommentera eller svara.

    Annars har killen i Uppdrag Granskning en intressant analys: ”Det är ju bara text!” Jag håller med. Det heter ju facebook. Och textangrepp, t o m hårda textangrepp, utför och förmedlar journalister varje dag. Den maktlöses textangrepp kallas näthat, makthavarnas textangrepp kallas journalistik.

    Gilla

  4. Skillnaden är att journalistik oftast är signerad av någon och merparten av näthaten är anonymt. Men i princip håller jag med dig: journalister är makthavare och somliga missbrukar den makten. En del avsiktligt, andra av oförstånd. Journalister har emellertid ingen skyldighet att lyssna på eller att ge röst åt alla som vill komma till tals. Det är journalistens uppgift att bedöma om det har relevans. Men ibland görs felbedömningar, så klart. Och ibland sker rena mediala övergrepp, som när det bildas drev och människor får sina liv förstörda.

    Gilla

    • När det handlade om att stänga av, i tidigare kommentaren, så handlade det f ö inte om journalistik utan om bloggande. Om någon som kommenterar på ens blogg gång på gång beter sig illa så tycker jag är fullt rimligt att stänga av den personen från att kommentera.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s