Vore man cynisk och kortsiktig skulle man kunna säga att det är bra om fler elever mår dåligt. Då presterar de nämligen  bättre i skolan. Psykologen Pia Rosanders nyutkomna avhandling visar att inte bara IQ och sociala omständigheter utan också personlighetstyp är avgörande för gymnasieelevers insatser i skolan. De som drivs av oro och ångest i sitt lärande är de som har störst chans till höga betyg.

Är man lite mindre cynisk och mer långsiktig – och dessutom tycker att skola och utbildning har fler syften än höga betyg – finns många goda argument för en annan typ av skola att hämta ur Pia Rosanders resultat. Hon visar att ångestdrivna elever har en ytligare inlärning än dem som vägleds av nyfikenhet och intresse. De oroliga eleverna undviker dessutom gärna utmaningar och  lär för betygen, snarare än för livet. Att ett lärande för proven riskerar att kväva nyfikenhet och intresse som drivkrafter är dessutom känt sedan tidigare.

Ungas oro och ångest är inte något naturgivet utifrån deras personlighetstyp – i så fall skulle den vara mer eller mindre konstant över tid. I Sverige har den ökat i rask takt i flera decennier. En studie från Stressforskningsinstitutet vid Stockholms universitet konstaterade för något år sedan att 30 procent av de elever som intervjuats visade allvarliga stressymtom, som sömnstörningar (bland flickor var andelen hälften). Andra studier har visat att andelen 16-24-åringar som lider av ängslan och ångest har tredubblats de senaste tjugo åren.

Något i samhället måste förändras, det kan vi nog alla enas om. En bra början vore att sluta blunda för kopplingen mellan skolans utformning och ungas psykiska välbefinnande (även om skolan inte är ensamt skyldig). Alla personlighetstyper måste naturligtvis få chans att lyckas i skolan och dra nytta av sina personlighetsdrag – även de med neurotisk läggning. Men en skola som gynnar dem som drivs framåt av ångest riskerar också att spä på och sprida den till fler. Det är ju inte så enkelt att somliga uteslutande drivs av ångest och andra av lust och nyfikenhet. Det går att påverka vilket förhållningssätt eleverna utvecklar.

Pia Rosanders avhandling om personlighetstyper och lärande visar att det är hög tid att debatten om skolan inte bara handlar om mätbara kunskaper utan också om hur vi ska göra det möjligt för alla individer att blomstra och må bra – till sitt eget och samhällets fromma. Till att börja med kan vi fundera över vad det egentligen är som ska betygsättas i skolan. Och om vi tycker att eleverna ska lära för livet eller för betygen.

Som krönika i GP förra veckan