Resan från Mörkrets hjärta – inledningen

Utgivningen av min bok närmar sig. Innan dess kommer jag att lägga ut några smakprov från boken här på bloggen.

 

Här kommer inledningen av första kapitlet:

”Skriken som mannen åstadkommer när ett järnrör trycks upp i hans ändtarm är nästan outhärdliga att lyssna till. Radioinslaget handlar om tortyr i egyptiska fängelser. Någon har med en mobiltelefon spelat in hur denne okände man vrålar i ångest och smärta. Jag får kräkkänslor, mina händer darrar på bilens ratt och jag trevar instinktivt mot knappen för att stänga av men tvingar mig sedan att lyssna vidare. Om jag inte ens kan höra detta på radio hur ska jag då klara av att slutföra den bok om människors onda handlingar som jag just påbörjat?

Hur kan någon klara att åsamka någon annan den typ av rödglödgat, brinnande helvete som måste vara orsaken till de okontrollerade vrål som mannen utstöter? Hur står man ut med att vara en människa som plågar någon annan så? Vad tänker man medan den man torterar vrålar och man bara fortsätter att trycka på med järnröret?

I en studie försökte socialpsykologen Philip Zimbardo, sociologen Martha Huggins och psykologen Mika Haritos-Fatouros ta reda på vad det var för människor som blev torterare. De  intervjuade ett antal personer som under diktaturen i Brasilien haft detta som yrke och fann att sadister snabbt sorterats bort. Eftersom de var alltför fokuserade på att tillfoga smärta tog de ofta i för mycket och orsakade sådana skador att offren blev ur stånd att leverera någon som helst information. Forskarna fann också att  torterarnas beteenden var helt beroende av de samhälleliga krafter som de varit del av. De hade blivit tränade för rollen och ingick i en grupp där de kände vänskapsband och anpassade sig frivilligt. De anslöt sig till det rådande samhällssystemets värderingar och accepterade att de människor som de torterade utgjorde ett hot mot landet. Att få rollen som torterare fick dem att känna sig speciella och utvalda; bättre än andra. Det fanns starka krafter som påverkade dem och fick dem att känna att det de gjorde var nödvändigt och till och med upphöjt. Forskarnas slutsats var att de intervjuade var helt normala människor utan några särskilda psykiska diagnoser.

Bilden av den grymme galningen vittrar oftast sönder när man möter dem som verkligen begått grymheter. Hur monstruösa den egyptiske mannens plågoandar än framstår för mig när jag hör hans plågade skrik så är det högst troligt att också de är normala människor som betraktar sina gärningar som en del av sitt jobb. När de slutar för dagen går de hem till sin familj och är alldeles vanliga föräldrar med alldeles vanliga vänner och intressen.

Vill jag då påstå att det inte finns några onda människor? Nej, de som gör ont för att de vill ont är få men de finns. Samtidigt är gränserna otydliga. Anders Behring Breivik hävdar att han begick sina terrordåd för att rädda det norska folket från kulturell utplåning. Är han en ond man? Många skulle nog anse att svaret är ja. Han begick sina grymheter avsiktligt och väl medveten om vilken smärta han åsamkade. De många morden var en del i hans större plan att stoppa utvecklingen av Norge till ett mångkulturellt och mångetniskt samhälle. För många människor framstår också målet med hans handlingar som något dåligt men utifrån hans föreställningar om ett bra samhälle så hade de en god avsikt. Anders Behring Breivik ser inte sig själv som ond. Hans avskyvärda dåd var liksom de brasilianska torterarnas av det instrumentella slaget. De var fullt avsiktliga och han menade att de var berättigade eftersom de tjänade vad han ansåg vara ett högre syfte. Anders Behring Breivik trodde också att stora grupper i samhället sanktionerade hans handlingar – att det fanns en bred acceptans för att döda människor för att skapa ett ”rent” Norge. I den verklighet som Anders Behring Breivik upplevde sig verka var han en hjälte.

Tore Bjørgo, expert på högerextrema grupper, förklarade under rättegången mot Behring Breivik att de flesta terrorister är ”förvånansvärt normala”. Andra experter som kallats in pekade på att Breiviks tankevärld är fascistisk. Utifrån de ställningstaganden han gjort var hans gärningar begripliga och för honom själv var det viktigt att dömas som frisk.  För att förhindra att fler dåd som Behring Breiviks utförs är det viktigt att försöka förstå vilken världsbild som fött fram dem och vilka grupperingar han hämtat sin näring hos. Dömer vi bara ut honom som en galning och hans dåd som obegripliga har vi inga medel att förhindra att det händer igen.

Anders Behring Breivik är en handlingskraftig person, driven av en ideologi och med tydliga mål. För de flesta som begår handlingar vi skulle betrakta som onda finns ingen bakomliggande plan, inga ”rationella” förklaringar och inget högre syfte. Det finns bara lydnad, anpassning till förväntningar och en avsägelse av det egna ansvaret. Få av de handlingar vi betraktar som onda utförs, som Breiviks, helt på tvärs med allmänna moraliska föreställningar. De flesta som utför dem betraktar sig inte heller som hjältar eller krigare för ett bättre samhälle. De bara gör som de blir tillsagda eller som alla andra gör. Fångna i situationer eller av förväntningar kan de flesta  göra saker vi aldrig trodde oss kapabla till.”

 

Tio år efter sin tjänstgöring började Teodor Korzeniowski skriva en roman som byggde på hans erfarenheter från tiden stationerad på en ångare längs Kongofloden. Boken har blivit en av de mest lästa och analyserade i västvärlden och den handlar om människans gränslösa förmåga att göra ont. Korzeniowski skrev under pseudonymen Joseph Conrad och titeln på hans bok är Mörkrets hjärta.

Huvudpersonen kapten Marlow får uppdraget att ta sig till en av de mest avlägsna av de belgiska handelsstationerna längs Kongofloden. Under färden hör han flera gånger talas om mr Kurtz som är stationens föreståndare. Några pratar om honom i vördnadsfulla ordalag, andra antyder att allt inte står rätt till med mr Kurtz. När båten så till sist anländer till stationen och Marlow med sin kikare spanar runt i lägret får han på avstånd  syn på något makabert. På några stolpar sitter avhuggna och av solen intorkade huvuden uppspetade som några slags dekorationer.

Marlows möte med Kurtz och deras fortsatta relation är tvetydiga och svårtolkade. Marlow både fascineras och stöts bort, ser storhet och ynkedom. Kurtz är döende men vill ändå inte lämna det lilla rike han byggt upp åt sig i djungeln. Marlow mer eller mindre lurar honom ombord på båten, vad det tycks inte så mycket för Kurtz egen skull utan mer för att elfenbensutvinningen och handeln i området ska kunna räddas. På vägen tillbaka ut mot kusten dör Kurtz.

Mörkrets hjärta har lästs med psykoanalytiska, postkoloniala och närmast mytologiska glasögon – som en allegori över mänsklig grymhet och förgudning av en vanlig dödlig. Men Conrad själv har framhållit att boken är beskriven verklighet: ”som tänjts en smula (bara en liten smula) bortom verkliga fakta i fallet.”

Om de grymheter som utspelade sig i Kongo medan det var i kung Leopolds ägo har den amerikanske historikern och journalisten Adam Hochschild skrivt en fascinerande bok: Kung Leopolds våldnad. Hochschild har spårat ett flertal möjliga förebilder till mr Kurtz, några av dem  personer som Joseph Conrad mötte under sin tid i Kongo. Den som Hochschild framhåller som troligast är emellertid en person som det är osäkert om Conrad någonsin träffade. Kapten Léon Rom tjänstgjorde i en av de byar som Conrads ångare passerade men mer tänkbart är att Conrad fick kännedom om honom genom en av de tidskrifter han läste regelbundet. Kapten Léon Rom omskrevs där för att han låtit dekorera sin afrikanska trädgård med tjugoen avhuggna huvuden. I en dåtida rapport till Bryssel berättade en generalguvernör att Léon Rom också hade en galge ständigt redo vid sin station. Liksom Conrads romanfigur Kurtz skrev Léon Rom poesi och målade tavlor och hade även författarambitioner.

Den sammansatte och märklige Kurtz kan alltså ha haft en verklig förebild.

(…)

Är då Kurtz galen eller ej? När Marlow möter Kurtz konstaterar han att han inte är galen utan bara oerhört självcentrerad: ”Tro mig eller ej, hans intelligens var glasklar – visserligen ohyggligt intensivt inriktad enbart på honom själv men ändå klar”. Men som läsare kan man tveka och kanske är det Joseph Conrads avsikt att läsaren ska se att hade omständigheterna varit annorlunda hade Kurtz kunnat bli en annan. Det är resan in i Mörkrets hjärta, bort från hans egen civilisations normer och in i en värld befolkad av människor som han lärt sig att se ner på som släpper lös en personlighet totalt utan hämningar och empati. Om resan uppför floden skriver Conrad: ”Man kom vilse på den där floden som i en annan öken och körde dagen lång på grund i försök att hitta segelrännan, tills man kunde tro att man var förhäxad och för alltid avskuren från allt man en gång hört ihop med.” Avskurna från sin vanliga miljö, navigerar männen både fysiskt och mentalt på okända vatten och har svårt att styra rätt.

Kurtz är en människa som givits oinskränkt makt och det stiger honom åt huvudet. Marlow får veta att Kurtz tvingar även hövdingar att krypa fram till honom och dödar utan pardon dem som antyder motstånd. Han verkar trivas utmärkt och njuta av sin position. Samtidigt låter Conrad hans sista ord i livet bli ”Ohyggligt! Ohyggligt!” Kanske ser trots allt Kurtz vad det är han åstadkommit och blivit? På väg bort från sitt lilla rike inser han vilken fasa och grymhet han själv skapat och som han varit blind för så länge han var en del av den.

Kurtz är inte av naturen ond. Han är en produkt av omständigheterna. Precis som de flesta människor som begår grymheter.”

 

3 reaktioner på ”Resan från Mörkrets hjärta – inledningen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s