En mkt fin, men lite krångligt formulerad recension (min bok är mer lättläst, vill jag tro), av Yrsa Stenius.

”Eva-Lotta Hultén har skrivit en sympatisk och angelägen bok om oss människor och vår benägenhet att under vissa betingelser rasa ned i vår egen underjord, det vill säga börja bete oss monstruöst mot våra medmänniskor. Därtill har hon funderat över hur vi kan förebygga sådana sättningar i humanitetens och moralens marker inom oss, individuellt men i förlängningen också kollektivt på ett civilisatoriskt plan.

…

Det angelägna med Eva-Lotta Hulténs bok är att hon aktualiserar denna grundkunskap om människans många medvetanden och påminner om Hannah Arendts credo: Det mänskliga hos människan är att hon kan tänka och det är den förmågan – att tänka själv och ta ansvar – som uppfostran och skola ska stimulera.”