Klyftorna ökar visserligen i Sverige men eftersom alla fått det bättre så är allt bra ändå.

Så skulle man kunna sammanfatta en del av reaktionerna på den rapport som kom förra veckan och som visar att Sverige är det OECD-land där klyftorna ökar snabbast (vi har gått från en förstaplats i jämlikhet till en fjortondeplats). Men det är en sanning med modifikation och lösa antaganden inbakad i sig, att alla fått det bättre.

För det första har en grupp de facto fått mindre pengar att röra sig med: de som hade det allra sämst redan från början. Arbetslösa, sjuka och förtidspensionerade har enligt SCB mindre pengar att röra sig med idag än 2006. De som redan från början hade det svårt har alltså fått det värre.

För det andra: jag tillhör dem som fått mer pengar att röra mig med men vem har rätt att hävda att jag därmed också fått det bättre? Varför antas vi okritiskt jämställa ”mer pengar” med ”bättre”?

Ungdomsarbetslösheten är hög, människor utan arbete går på knäna av ekonomisk stress och många av dem med arbete riskerar olika fysiska och psykiska symtom på grund av överbelastning. Grupperna i förskola och på fritids är långt mycket större än vad barn och personal mår bra av, barnmorskor och annan vårdpersonal slår larm om ohanterliga arbetssituationer och det finns utbredda föreställningar om att vi inte har råd att hjälpa förtryckta och förföljda människor som flytt till Sverige. Bostadsbrist råder och alldeles för många har otrygga anställningar. Jag tror mig inte vara ensam om att vara så bekymrad över dessa saker att det påtagligt försämrar min livskvalitet.

Forskare har dessutom visat tydliga samband mellan ojämlikhet och ökad fysisk och psykisk ohälsa och kortare livslängd generellt i befolkningen. Alla, även de i den ekonomiska toppen, mår sämre i samhällen med stora klyftor än i dem med små. Kanske har vi någon slags inbyggd anständighetskänsla som säger oss att världen bör vara hyfsat rättvis.

Jag kanske har lite mer pengar i plånboken än vad jag hade haft med en starkare fördelningspolitik. Det är inte så att jag har något emot pengar men måste jag välja mellan mer av dem eller att få leva i ett land där alla människor behandlas anständigt och allas hälsa och välbefinnande hålls högre än somligas möjligheter att köpa prylar och resor de egentligen inte behöver – så väljer jag det senare. Så länge min lyx bekostas av andras elände tycker jag faktiskt inte att jag har ”fått det bättre” och jag vill inte bli avkrävd någon slags tacksamhet för att ha fått pengar i stället för välfärd och jämlikhet.

Som krönika i GP idag.